Mera sand

"Många svenskar känna Gotska Sandön icke ens till namnet och de flestas begrepp om den äro mycket dunkla. De veta icke att den är Östersjöns pärla, ett paradis på jorden. Ty den består icke uteslutande av sand, vilket är den allmänna föreställningen."

(Albert Engströms inledande ord i hans beskrivning av Gotska Sandön)

Gotska Sandöns lilla naturum och museum har öppet endast en halvtimme på morgonen. De säljer vykort och lite souvenirer. Det är allt. Resten får du ta med dig. Mat finns inte att köpa. På så sätt påminner Gotska Sandön om fjällen, detta befriade tillstånd från shopping-möjligheter. Naturen bjuder på inramningen, underhållningen och upplevelsen: Som de olika texterna innanför varje dörr på lägerplatsens dass. Som den spännande rövar-historiken på ön - vem var egentligen den där Gottberg? Som de vidsträckta stränderna och den blommande ljungen.

Vi bekantar oss med fyren. På naturum finns namn och årtal på en karta på alla de skepp som förlist här. Vissa med lite "hjälp" av lokalbefolkningen, som på så sätt drygade ut sina inkomster. Gottberg hamnade i fängelse för sina tvivelaktiga aktiviteter med vrakgods.

Vi stiger i land på ön utan hamn. Båten kör rakt upp på sanden. Sen går langen: så många passagerare som behövs ställer sig på en lång rad och langar bagaget mellan sig, från bagage-förrådet nerför landgången och ner på stranden. Bagaget åker vagn. Vi får gå fyra kilometer fram till lägerplatsen. Väster om Las Palmas ser vi sen Bredsand. Fågelkolonier av trut och mås trängs här på det stora sandrevet. Och sandstranden är här bredare än någon annanstans på ön. Jag har aldrig varit på det kända turistparadiset Las Palmas. Utan att ha sett det är jag övertygad om att denna plats är mer i min smak - inga hotell på rad och inga pooler att bada i. Vi kastade oss i vågorna och lekte som barn. När vi två dagar senare inväntade båten för hemfärd på samma plats i ett vackert eftermiddagsljus tänkte jag att detta måste vara den vackraste väntplatsen på jorden.

Öns högsta punkt: Shipka-passet, 40 m ö h

På Högaland är stranden, ja, hög förstås. Dit kommer vi efter flera timmars vandring genom den ljunblommande tallskogen, förbi det 40 meter höga Shipka-passet, Gamla gården, där flera hundra människor bodde under 1800-talet och ett antal gamla fiskelägen. På den vindexponerade sydvästkusten är havet vilt och skummigt. Solen gassar. På stranden sjunker fötterna ner i den mjuka sanden. Det är svårt att välja skor på Gotska Sandön. Går man längst ut kanske barfota funkar bäst. Annars får man sand i skorna. Om man inte har sandaler. Stigen nedanför Högalands kust slutar i intet. Där står strandkål. Längre bort ska timjansnyltroten växa. Men den förblir osedd, för klockan har blivit sen och benen trötta. Vi måste ju orka gå hela vägen hem också! Vi vänder.

Innan mörkret faller är det fyrvisning. Härligt utsikt, men ont om tid att njuta och ställa frågor, om man som vi också ville delta i kapellets kvällsgudstjänst. Klockan klämtar sprött när vi anländer med andan i halsen till Prästänget med kapellet omgiven av de vackra ekarna. Just idag fyller kapellet 65 år, får vi veta! Den kvinnliga prästen från Visby citerar ur biskopens predikan som han höll då på invigningen. Men vem var det som varit här under 1954 års solförmörkelse, prästen citerade denne, vars identitet jag glömt. Varde ljus och det vart ljus! På denna paradisö blev upplevelsen som en bild av tidens begynnelse.

Det var himlakroppars spel även denna kväll. Vi går ner till stranden i mörkret som just ikväll lyses upp av fullmånen. Fler har följt vårt exempel. En stunds magi att skåda den lysande osten hänga tungt över havet i natten.

På Säludden skulle chans till att se säl vara god, läste vi på anslagstavlan dag 2. Sagt och gjort. Från gömslet, där det råder tysthetskrav, kan vi skåda ut på de vackra grå sälarna som ligger och solar sig i vattenbrynet. De har sällskap av en stor skarvkoloni. Konkurrerar de om maten, tro?

Jag saknade bara en punkt på listan från Naturvårdsverkets broschyr om ön: Fem saker du inte får missa. Myrlejonen! Min barndoms små husdjur som vi skickligt matade med myror i deras sandlåda. Allt kommer tillbaka när jag ser de små spetsiga groparna i sanden. Jag testar med lite sand om det är någon där nere i gropen, men inget svar. Det hade varit roligt att få känna myrlejonets kittlande rörelser i handen igen.

Bild lånad från nätet.

Men så mycket är ännu osett på denna ö. Tre dagar räcker föga för att se allt. Jag omfamnar dig gärna igen en dag, du vackra Östersjö-pärla.