Den första meningen...

Om detta vill jag berätta...

Det har man ju hört som skribent: betydelsen av den första meningen. Jag har skrivit om det förut på bloggen här. Att locka in läsaren.

Po Tidholm nämnde en igår när han pratade på Norrtälje stadsbibliotek. Hans första mening i hans första artikel i DN på 90-talet på temat Stad och land som han pratade om. Mycket intressant. Hur ska vi hitta ljuspunkterna, hoppet?, undrar jag. Men det blir ett annat inlägg. Hans mening var: "Vi minns alla vår barndoms hölass." Idag var han inte lika nöjd med den meningen. Stämmer det ens? Nej, inte på mig.

Jag filar och filar på mina första meningar på mina skyltar, ibland ofullständiga men det är ett stilgrepp . För att få besökaren att vilja läsa mer, bli nyfiken, intresserad. För att ge en trevlig naturupplevelse.

Hur funkar de här? Mina läsare får bedöma.

"Väl inne i reservatet ser du bara gran".  Men vadfalls!, det här var inte min formulering, den blev till i redigeringen med uppdragsgivaren i Dalarna. Mitt original var: "Först ser du bara gran."

"Den gröna mossan ligger som ett duntäcke över de gigantiska blocken"

"Lyssna till Springkällans vattenkaskad."

"Minst åtta olika björnar har gillat denna vildmark - det visar analys av spillning."

"Fallna jättefuror med nakna, grå grenar. Glesa, tunna tallar och lavklädda block."

"Att vandra på åsryggen ger en bra överblick."

"Som tovigt tomteskägg pryder hänglavarna grenarna i de gamla granarna."

"Rosenticka, kötticka, doftskinn. Här frodas vedsvamparna i stiglös skog."

"Skogen är tyst och stilla men ändå full av liv."

"Vandra mellan tallar på sandheden längs den gamla kyrkvägen."

Så, pekoral eller gångbar naturvägledning? - det är frågan. I vilket fall är detta mitt skapande arbete just nu.

Bilderna ovan är inte Skogsliv vid Lommaren, utan snarare Skogsliv vid Fibysjön: Fiby urskog alltså