Inflation i bokstäver

Ett gammalt buddhistiskt talesätt lyder:

"Livet är svårt.
När jag helt och fullt accepterar att livet är svårt är livet inte längre svårt.
För då spelar det inte längre någon roll."

Ingår detta i läkarutbildningen idag? Knappast.
Ingår det i någon slags livskunskap i skolan? Knappast.
Är det något som kanske föräldrar pratar med sina barn om. Nja, svårt att säga. Kanske.
Vissa barn lär sig genom egen tidig erfarenhet att livet är svårt. En förälder dör. Eller vanligare: föräldrarna skiljer sig.

Kriser som en del av livet, skrev Johan Cullberg om i den klassiska boken Kris och utveckling redan 1975. Hur mycket tar man upp denna process i dagens läkarutbildning?

Sedan 1975 har i stället ett stort antal s k neuropsykiatriska funktionsnedsättningar tillkommit som alldeles säkert ingår i läkarnas utbildning. Med en idag överdiagnostisering av människan. Minska avvikelse ska ha en diagnos, ofta i form av ett antal bokstäver, som står för långa svåra ord på engelska t ex  Add, Attention Deficit Disorder. Vem har inte koncentrationssvårigheter ibland?

Jag presenterar inga siffror här. Men det gör däremot Peter Götzche i boken Dödliga mediciner och organsierad brottslighet som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Läkemedelsindustrin drar in storkovan när var och varannan människa, ung som gammal, får en diagnos med tillhörande piller. Ofta narkotika-klassade preparat. Vem vet vad konsekvenserna av långvarigt bruk av dessa ger?

Det som skrämmer mig mest i detta är att vanliga kriser i en ung människas liv - relationen tar slut, stress i skolan, kompisar vänder en ryggen, kroppsliga komplex i puberteten mm - så lättvindigt idag tycks ses som ett symptom på en sjukdom. I stället för att, som i citatet överst, vara en naturlig del av livet! Och detta tänk spiller nu över på den yngre generationen. När krisen kommer, eller vanliga symptom som depression eller oro dyker upp, går de till doktorn i stället för att prata ut med de vänner som ju säkert finns där. Bara man vågar prata. Vad händer när smärtan i krisen dövas av ett piller? Vad händer med människans sanna jag, hennes kärna, hennes intuition? Hon kanske är på helt fel plats? Fel utbildning? Hur ska hon kunna känna efter och ändra riktning om hon bedövas av medicin?

Och kan det vara så att alla dessa diagnoser tvärtom inte ligger på individen utan är ett av många tecken på att det är samhällskroppen som är sjuk? Det är samhället som behöver göras om, från grunden. I skolan tvingas individen stöpas i en mall, som inte passar alla. De estetiska ämnena skärs ner. Olikheter ska bekämpas, med piller. Det är ju olikheterna oss emellan som grupp som gör oss starka! Det skriver Lasse Berg så bra om i sina böcker om Kalahari. Om vi alla är lika är vi ju inte ett dugg starka.

I 20-årsåldern stod jag i min första kris. Ett vägval. Jag gick inte till doktorn med min ångest. I stället reste jag mig, lyssnade inåt, följde min inre övertygelse och vann. I styrka. Och i personlig utveckling.

Och sen dess har diktraderna av den amerikanske poeten Robert Frost fått en alldeles särskild innebörd för mig:

Two roads diverged in a wood,
And I - I took the road less travelled by,
And that has made all the difference. 

Diktraderna påminner mig återigen om att detta är en naturblogg. Där vägen till hälsa just också går att hämta i naturen. Som jag skrivit så mycket om på bloggen, till exempel här. Jag menar inte att man blir fri från sin adhd genom att sitta på en stubbe i skogen, eller på en klippa vid havet, men jag tror de flesta med en s k funktionsstörning, och vi andra med, har oändligt mycket kraft att hämta i naturen. Och minska pillerknaprandet. Kunna närma sig sig själv i stället.

Nu ikväll bänkar jag mig till tv-programmet: Idévärlden och temat för kvällen är just diagnosticeringshetsen. Sevärt!

Och återkommer senare här till ett annat favoritämne i den programserien: del 1 om arbetssamhället.