Var kommer barnen in?

Barnen är ju viktigast, säger vi.

Så kort tid som de är små.

Så viktig tid.

Den bas vårt barn ska stå på resten av livet.

Vad gör vi av den?

Så vackert att vi får betalt för att vara hemma...

Nära, närvaro, samvaro, vardag.

Babysim och öppen förskola.

Skrik, skratt, gråt, kladd.

Men sen då:

Hemmatiden över.

Bråttom, bråttom.

På med kläder. Av med kläder.

Handla, tvätta, laga mat efter en hel dag på jobbet.

Kommer tårar.

Barnen slåss.

Telefonen ringer. Lillen äter. Måste svara.

Svärmor sjuk.

Storasyster febrig.

Vem ska vara hemma?

Personalbrist på dagis.

Stora grupper.

Vilket knä finns för Lillen att krypa upp i när han gråter?

Då mamma och pappa är på jobbet, kanske t o m i en annan stad långt borta.


Trygga barn. Har vi det? Får våra barn i Sverige tillräckligt med vuxentid och närvaro av sina föräldrar?
Jag ser i en vision ett barnvänligare samhälle där pappa och mamma går ner till deltid fram till barnet är tre år gammal och delar på hemmatillvaron tills dess. Då är barnet mer moget och i större behov av att själv skapa kontakter.

Jobba heltid kan vi göra när barnen blivit lite större. Karriär, tillväxt och trycket att konsumera tycks idag vara viktigare än en trygg bas att stå på för våra barn. En sådan bas för våra minsta tjänar samhället på i längden! Nu tycks bara korttidstänket råda, vad vi tjänar på just nu, till nästa val kanske? Jo det går att arbeta mindre, åtminstone med en hyfsad lön. För vi behöver inte renovera köket bara för att grannen har gjort det. Vi kan även avstå från att köpa nya soffa. De små barnen sliter ju ändå så mycket på den ännu.

Det är hemifrån vi alla startar.

Men hur ska samhället anpassas så att det ska gå att göra annorlunda?

Här är några som vågar tänka i andra banor i alla fall.