Mossigt värre!

Husmossa. Väggmossa. Björnmossa. En massa löv. Och så skulle här finnas en mosse.
I Tjäderleksmossens naturreservat.

Vi möts redan på skogsbilvägen mellan Länna och Almunge av varningsskyltar: Jakt pågår!
Men vadå? Den årliga älgjakten ska väl inte inskränka på den vanliga allemansrätten? Men kanske borde man ha tagit med sig reflexväst för att vara säker på att undgå de skjutglada jägarna? En man sitter på post i jakttornet en bit bort i kraftledningsgatan när vi parkerar. Vi kan gissa hans nyfikenhet och känner nästan fysiskt hans kikarsikte i ryggen när vi lättade omsluts av skogen efter att ha passerat den breda kraftledningsgatan.

På kartan över reservatet lockar en övernattningsstuga invid Skärsjön. Inga planer på höstnatt i skogen just denna gång men dessa små pärlor i de uppländska skogarna, längs leder och i reservat, är verkligen en skatt. Öppna för var och en att stiga in i. Och elda i. Och sova i, som sagt, om man vill.

Leden är underbart krokig över små och stora block, dekorerade med mjuk mossa och nu i hösttider strödda med nyfallna löv i regnbågens alla färger. Nästan. Magiskt. Och här finns gott om en sällsam lyx: tystnaden! Härlig gymnastik för vandringsbenen där vi kliver mellan stenar, gungar på mossan och snavar på rötter. En hackspett hamrar frenetiskt på en torr gran. Det ekar långt mellan träden. Vi drar in skogluften i våra lungor och känner en dust av skvattram. Vildmarksdoft av ädel sort. Ibland glimmar det som av guld av hasselns gula blad och i sällsynta fall är löven på stigen hjärtformade: här finns lite oväntat lind.

Särskilt många hjärtan pryder vår stig när vi är helt nära Skärsjön och stugan - fem lindar står på rad i sluttningen. Väl värt vår vandring - en riktig mys-stuga, välutrustad med modern kamin, köksgrejer, sängar med madrasser, och ett bord med stort fönster med utsikt över sjön. Åtta grader ute. Och även inne vid ankomst. Men vid vår avfärd, eller snarare avstamp, någon timme senare har temperaturen stigit till närmare 20 grader. Kaminen fungerar alldeles utmärkt! Och yxan var en fröjd att hugga med och veden torr och fin. 

Glatt pratandes, vandrandes därifrån: så satt han plötsligt bara där på sin ryggsäck med klaffstol. Och geväret runt axeln. Reflexväst. Tyst på sitt pass, så vi var helt nära när vi sågs. Kanske han hade sett röken från skorstenen intill? Undrar ifall han sen värmde sig vid vår glöd?

Skotten hördes i skogen rätt flitigt under vår tillbakavandring via Kansadalen. Hur många älgar finns det här i skogarna egentligen? Eller är de aktivitet vid skjutbanan som hörs? Själva såg vi bara älgens klövspår i den ibland blottade mullen.

Överallt låg skogen täckt av en grön, härlig mossmatta. Dock inga svampar av ädel sort. Kanske var vi för koncentrerade att sätta fötterna rätt framför oss i den kuperade terrängen...

...för någon mosse såg vi aldrig. Och ingen tjäder heller.