Våga vakta växter

Hög och ståtligast bland våra violer: sumpviol!

Nässlor som bränns. Elstängsel som hotar med stötar. Snårigt och blött. Fallna träd överallt att kliva över. Myggor som sticks. Svårbalanserat. En hage att gå igenom med ungtjurar som kanske springer på mig.

Det anonyma källgräset i ett dike fullt av andmat, en betydligt vanligare växt.

Detta är bara några av de umbäranden som jag har fått utstå i Rickebasta alsumpskog, dit många biologstudenter åker på exkursion (fortfarande?) för att studera den speciella miljön. Där i skogen växer alen på höga socklar. Där växer svarta vinbär i sin naturliga miljö. Och där kan man hitta den vackra missnen.

Missne

Men framför allt kan man alltså bli både bränd och riven. Dit har jag i min roll som floraväktare åkt under mer än tio års tid för att kolla in hur källgräset mår på en av sina sällsynta platser i Uppland. Det lilla gräset växer i ett ibland djupt dike, kantat av nämnda nässlor och elstängsel mot betesmarken utanför brynet. Hur mycket finns det? Hur många vippor? Finns det några hot mot platsen? Och ja, vad hotet skulle vara är oklart men faktum är att jag inte stött på detta gräs på de två senaste gångerna jag varit där. Suck! Efter allt besvär.

Lättare då att leta efter sumpviolen i Skullalund, öster om Siggeforasjön. Där är det bara att parkera bilen, gå mindre än fem minuter fram till diket i åkern där tuvorna nickar i blått i maj. Och se där! Några ex att räkna även denna gång. Livskraftig population alltså.

Knepigare miljö är det i Stigsbo rödmosse, på jakt efter sumpviolen i tuvig myrmark att balansera i, med nyupptäckt hål i stöveln (!). Och där fanns det inte alls lika många som jag tidigare sett på platsen.

Allra lättast är det att räkna grådådran hemmavid. Längs banvallen i Ekeby. Synd bara att kommunen inte har uppgifter på floraväktararbetet när de demolerar en stor del av populationen genom att bredda, som jag tycker helt i onödan, banvallen och lägga på matjord vid sidan om, mitt i det torra grus där grådådran trivs. Efter arbetet i fjol är nu antalet grådådror i år kraftigt reducerat. Skärpning, kommunen! Är man som jag en liten fadder för en växtplats för en sällsynt växt så vill man ju att platsen respekteras/skyddas.

Grådådra i maj

Grådådra i frukt

Förstörd växtplats...

Det är just det floraväkteriet går ut på. Att man ansvarar för att bevaka en sällsynt växt på en bestämd växtplats, att åka dit med några års mellanrum och sedan rapportera in till Artportalen. Som ett led i ett rikstäckande bevakningsarbete. Som kan, om det vill sig väl, ligga till grund för skötsel och utveckling av platsen. Men oftast krävs ett starkare skydd, som fridlysning, för att byggherrar ska flytta på sina kranar för en liten "grönsaks" skull.

Bästa färgprakten i mitt frivilliga floraväktararbete finns på Kungshamns gård utanför Uppsala och knölvialen där. Ett till synes snärjigt ogräs i kanten av ett trädgårdsland men så vackert rosenrosa och alltså en sällsynthet!

Jag vaktar dig!

Våga vakta växter du med!