Långt borta... och nära

Långt borta... sprakar hösten på ett krispigt snöpudrat sätt.

Nära, hemmavid, är hösten också underbar.

Lång borta.... faller vatten i fritt fall från hög höjd.

Hemmavid... rinner vatten lite mer stillsamt i Kvarnbo, som är denna bloggs skådeplats för naturens växlingar.

Långt bort... landar höstlöven mjukt på vit matta.

Hemmavid... landar löven hårt på gatans svarta asfalt.

Långt borta... är stenarna i skogen runda med hål i...

Hemmavid... trampar jag på vanlig gråsten med mossa på...

Men i mossan mellan blocken o stenarna fyndar jag en och annan svamp. Både långt borta... och nära.

Långt borta... regerar tallarna, raka som soldater, i det gamla stenbrottet, viskande om allt folk som förr förde ett herrans liv på den idag så fridfulla platsen.

Hemmavid... växer gran o tall om vartannat. Jag lägger örat mot stammen men stadens larm ett stenkast bort överröstar trädets berättelse.