En annan höst

Ett tillägg till glädjeämnen i förra inlägget:

Jag skriver, alltså finns jag till. Jag skriver, alltså känner jag.

Jag iakttar och noterar.

Minns en skrivövning en gång för länge sedan i gymnasiet. Sitta i vimlet på stan på valfri plats och ta in det som händer. Se och lyssna. Skriva ner. Utveckla hemma i skolbänken. Var det då det började? Sättet att se och iaktta har liksom stannat kvar i mitt uttryck. Sedan var instruktionen något liknande sen ett stort antal år senare när vi som journaliststudenter skrev reportage ...

Som den naturmupp jag är så tog jag då tillfället i akt och drog till skogs när det var där vimlet av folk skulle dra in (enligt en annons i tidningen). Det var väl ungefär vid den här tiden på året, så jag tyckte historien passade här, på bloggen. För det är ju så: tanken med min blogg är att inspirera, främst till naturupplevelser, men även till annat som jag möter. Skriva om det väsentliga.

Så vi tar oss tillbaka till hösten 1999:

Trängsel på Upplands tak

Klonk, klonk, klonk!

Släggan faller tungt mot änden av det smala metallröret. För varje slag tränger röret allt längre ner i graniten. I toppen en skylt som gläner i mässing. Skylten är ny, men berget är gammalt. På detta berg i skogarna norr om Morgongåva har flera hundra människor samlats denna kulna söndagsmorgon.

Ett tjusigt gammalt jakthorn plockas fram. Fanfaren ljuder stolt över folksamlingen, först lite trevande, men övergår sedan i en lång utdragen ton som fortplantar sig ut över nejden. Och med detta förklaras Upplands högsta berg ”invigt”. Applåderna blandas med glada tillrop och skratt.

Men kan man verkligen inviga ett berg? Och är detta ett riktigt berg över huvudtaget? Här finns inte ens en ordentlig utsikt! Under senaste tiden har det diskuterats vilket berg som verkligen är högst i Uppland. Nu hade man bestämt att lösa den tvistefrågan. IF Thor med eldsjälen Rolf Olsson i spetsen tog initiativet. Lantmäteriverket satellitmätte toppen i början av oktober. Och här idag, en tidig morgon sista dagen av samma månad var det dags för ceremoni.

Vädret är grått och lite fuktigt, men med uppehåll. Det är som en grå filt lagt sig över landskapet och velat bädda in de lite höstfrusna människor i vinteride. Fukten förstärker skogens alla dofter. Mossa och lav sviktar mjukt under stövlarna efter höstens regn.

Redan nere vid vägen rådde förväntan i luften. Som ett långt exotiskt pärlband stod bilarna uppställda längs den smala skogsvägen. Unga och gamla, män och kvinnor, strömmade ut från bilarna och följde de orange snitslarna in i skogen. Det var uppenbarligen inte för en stilla, ensam skogspromenad med fågelkvitter och svampkorg på armen som dessa förväntansfulla familjer kommit hit. Alla tycktes vilja vara med när Upplands högsta berg skulle invigas.

På väg upp blir det frågesport. ”Vad heter UNT:s chefredaktör?”, ”Vilket är störst: kråkbär, blåbär eller hallon?”

– Är det bäret eller själva busken de menar, frågar en dam med grön friluftsjacka och ser fundersam ut.

Hon rådgör med sin man som står bredvid i den lilla gruppen som samlats kring lappen på trädet. Hon ber honom vända sig om och tar hjälp av hans rygg för att fylla i frågeformuläret. Och så vandrar de vidare till nästa fråga en bit upp längs stigen.

Det är en brokig skara människor som hittat hit. De äldre håller i varann för att inte halka på denn ibland hala skogsstigen. Det var länge sedan de balanserade mellan rötter och stenar. Barnen i sina glatt färgade overaller och skojiga mössor släpper pappas hand och skuttar vigt mellan träden. Alla bildar ett färgglatt lämmeltåg som i sakta mak följer stigen genom skogen.

Någon fågelsång går alls inte att uppfatta denna disiga söndagsmorgon. Kanske har de alla flyttat till sydligare breddgrader. Kanske blev de få som var kvar alldeles förskräckta av denna plötsliga invasion och gav sig av till en annan skog. Eller så överröstas de av de upprymda människorna.

Tallen blir allt mer dominant runt omkring, ju högre upp på berget vandringen når. En del tallar står raka som soldater, andra mer som krokiga åldringar. Alla tycks de vilja ta del av spektaklet. Granarna klarar inte livet här på toppen, utan får snällt se på från lite avstånd ner i sluttningen. En guldgul björk lyser upp bland barren och kottarna. Det brandgula från lönnen får man dock gå till en annan skog för att hitta. Här är det tallen som regerar.

Väl uppe pustar alla ut, inväntar de sista och lämnar snällt in sina svarsformulär. Klockan har blivit elva. Inte en vindfläkt kan skönjas. Människorna blir stående och väntar. Bland jackorna i regnbågens alla färger, lila, gult, rött och blått, finns ett oväntat inslag. En gasmask, modell äldre, sitter fastspänd på en man i 60-årsåldern. ”Ska man bestiga berg så gäller det att vara utrustad, tycks han resonera. Det skrattas och pratas. De fyrbenta vännerna som också fått följa med ut nosar på varann på hundars vis. Andra nickar åt bekanta. Småpratar.

Då stiger en lite korpulent herre i 60-årsåldern fram, Harald Agrell, docent i kvartärgeologi. Klädd i blå Fjällrävenjacka, grön militärkeps, svarta byxor. Över axelns hänger en gammal skinnväska som synes ha varit med på åtskilliga skogspromenader. I handen en orienteringskarta. På bred sydländsk dialekt med skorrande r berättar han med stor inlevelse om inlandsisens påvekan på platsen han står på. Han humor går inte att ta miste på. Det värmer gott att få skratta i den lite råa kylan som tränger in under kläderna.

– Hade detta varit för 100 år sedan hade vi samlats här idag för att sätta upp ett kors, inte en skylt. Till det hör en predikan. Min ”predikan” här ska bli av den kortare sorten, skämtar den gode docenten och avverkar ämnen som Ancylussjön, Yoldiahavet, istidslera, lervarvskronologi mm. I god stil avslutar han med honnör.

Förväntan stiger. Barnene kan inte stå stilla längre och klättrar omkring på det nakna urberget, som blir en utmärkt lekplats. Hundarna börjar otåligt rycka i kopplet. När även Torstuna häradsallmännins ordförande sagt sitt är det dags. Nu ska skylten komma på plats. Fotoblixtarna lyser upp för en kort sekund då släggan gör det sista slaget mot röret. Det är ordföranden som fått äran att hålla i släggan. Och på skylten står nu att läsa: ”Upplandsberget 116,56 m ö h”. Med fast hand är jobbet gjort på mindre än en minut. Lantmäteriets Leif Sundström som gjorde mätningarna, fyller igen med cement i skarvarna.

Folk börjar röra på sig. Det luktar grillkorv. Skogen suger. Som på en given signal sprids den färggranna församlingen åt olika håll. Till avsatsen nedanför samlas de flesta. För det är härifrån det ryker och doftar. Av rök och grillat. Av ketchup och senap. Korvarna går åt som smör i solsken. Här är mycket folk men inte många korvar. Räcker det till alla korvsugna?

– Vi hade väntat oss ca 30 personer, berättar en dam från arrangörerna IF Thor vid grillen och vänder på korvarna. Men här måste vara över 250 människor. Så den som vill ha korv måste skynda sig, snart är den slut.

Det har börjat blåsa lite grand. Man har druckit ur sitt termoskaffe. Tuggat i sig de medtagna ostmörgåsarna ur ryggsäcken. Ungarna har fått sin korv och fått ur springet i benen. Man börjar dra sig ner till bilarna vid vägen. Sakta löses pärlbandet av bilar upp.

Kvar på berget står skylten. Ensam. Stadigt förankrad för en okänd tid framöver.