Långsamhetens lov

Nu blir nog doktorn arg.

Jag har inte bara gått runt kvarteret på min opererade tå, som hon sa att jag fick. Nej, när solen sprack igenom molnen och sken på nyfallen snö i veckan var jag äntligen ute och gick igen. En halvtimme. I långsamt tempo. Så långsamt att jag kunde känna tån böjas i leden. Bara lite aj. Men också tillräckligt närvarande att jag hann se barnens leenden i pulkan där de drogs av mamma på gångvägen. Jag hörde minusgraderna knarra under skosulorna. Välkomna nordan mot kinderna. Följa en snöflingas sakta singlande till marken.

Är det inte en pepparkaksgumma som hänger där i eken?

Äntligen få känna pulsen öka, få andas lite häftigare efter tio dagars stillasittande där uteluften fick begränsas till en stunds balkongsittande. Så futtigt. Att något så enkelt som en promenad kan vara så efterlängtat. Men som jag alltid hävdat: det enkla är nog så svårt att få till, men ohh så välgörande. En halvtimme om dan till folket vill jag ge alla i julklapp! Den enkla och lätt-tillgängliga vägen till hälsa!

Undersökningar har visat att även kultur förlänger livet och gör oss friska. Och ljus. Så tack då, Uppsala kommun, för Allt ljus på Uppsala, ljusspelet på centrala platser i stan under vår mörka november! Allra bäst var ljusshowen på slottsbacken! Kultur, ljus, frisk luft, lite motion (uppför backen!) och en spektakulär upplevelse. Och varma kläder så man kan se det hela utan att frysa! Ikväll, söndag, är det sista chansen! Men först fyrverkeriet! Man ur huse! Själv väljer jag att se det från mitt köksfönster, smuttandes på het glögg i nypan, nynnandes på Bereden väg och Hosianna från förmiddagens stämningsfulla upplevelse i Domkyrkan.

Att sjunga långsamhetens lov är också att äta lunch länge med en vän till samtalsämnen tar slut. Och att i advent får ta del av stim och stämning över en kopp fika med andra vänner inne på Saluhallen. Utan att shoppa på Köpfria dagen i lördags.