Tysta skrik

När jag för två år sedan såg Underkastelsen av Stefan Jarl var det ett uppvaknande. Gifterna finns överallt i människans omedelbara närhet. I leksaker. I datorer. I vårt blod. Ändå har kunskapen om gifternas närvaro funnits i 50 år. Och frågan om vad alla gifterna tillsammans har för "cocktail-effekt" på oss människor och vår hälsa var något redan Rachel Carson funderade på 1962. Vi vet, vi ser, eller gör vi verkligen det? Och vad görs?

Hon skrev 1962 i "Tyst vår":
"Härvid blandas kemiska ämnen som ingen ansvarskännande kemist skulle drömma om att blanda samman i ett laboratorium. Det tänkbara samspelet mellan dessa är en källa till djup oro för tjänstemännen vid USA:s Public Health Service..."

Då, på 1960-talet, avfärdade amerikanska forskare klagomål om biverkningar av DDT på människa "som synbarligen psykoneurotiska symptom". Idag finns det amerikanska tankesmedjor som åter hävdar att Carson hade fel. På samma sätt distribuerar dessa den mest sorglösa klimatförnekarpropagandan, allt enligt Andreas Malm i DN. Förnekelse av samhällsansvar alltså, en amerikansk tradition?

Carson skriver vidare:
"De flesta bland oss går genom världen med oseende ögon, omedvetna både om dess skönhet, dess under och den sällsamma och ibland fruktansvärda intensiteten hos det liv som levs runt omkring oss."

Samma tankegångar, om hur vi tappat förmågan att se och förundras av den värd vi omger oss av och är beroende av, hittar jag i en annan nyligen läst bok, i slutorden till Isabella Lövins Tyst hav om fiskeindustrin, där hon funderar över ett vackert ord, physis, som beteckningen på den naturens märkliga läkkraft när människan för en kort stund lämnat havet i fred.  Physis är också den kraft, skriver Lövin, som får en övergiven skrotbil ute i skogen att efter några år bli övervuxen med mossa och klängväxter - och den kraft som bor i en stamcell som vet om den ska bli fot eller hjärna.

Physis, skriver Lövin, barnets och plantans växtkraft, är livets mirakel, och med det menar hon att "ser vi inte det, då har vi tappat tron på livet. Och då är det lätt att gå i dödens tjänst. Dammsuga haven på allt liv, spy ut gifter i luften, skövla skogarna och med öppna ögon bidra till jordens undergång, för att vi blivit blinda för dess skönhet."

Ekopsykologin, en helt ny psykologisk teori, grundat av den amerikanske historieprofessorn Theodore Roszak, bygger på just detta, att den ökande psykologiska ohälsan i samhället håller helt och hållet samman med att vi avlägsnat oss från våra biologiska, mentala och naturliga rötter.
Tidningen Camino skriver mer om ekopsykolopgi i sitt senaste nummer.

Carson skrev om kemikalieindustrin.
Lövin om fiskeindustrin.
Och Marciej Zaremba skrev i en uppmärksammad artikelserie i DN i våras, om skogsindustrin (se även Tor Lundbergs bilder från arbetet med denna serie)

Uthållighetstänk på alla dessa områden lyser med sin frånvaro på dagordningen.
Jag skriker tyst i kör med ovan nämnda debattörer, och efterlyser det mänskliga förnuftets vinst över den ekonomiska.
Jag lär får vänta.

Mer om Tyst vår i Sveriges Radions P1:s Kulturdokumentär

Om hotet med att vara nöjd

Ja så är det.
Konsumtion tills vi stupar.
Planeten Tellus och dess mindre bemedlade invånare betalar priset för vår livsstil.
Och västvärlden tvekar inte att handla med Kina som inte respekterar de mänskliga rättigheterna.
Och så köper vi vår lycka med hjälp av varor som produceras under tveksamma arbetsvillkor på andra sidan jorden.

Jag ska begrunda innehållet i Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar.
Och bli klokare och gladare på lycka som inte är kopplat till konsumtion.

Nu går jag och gosar med katten.

Plocka vill jag svenska äpplen

Nu är det slut på slöseriet med tonvis med äpplen som ruttnar på marken i svenska trädgårdar för att ingen har tid att ta hand om dem. Samtidigt som vi köper äpplen som hängt på en gren i Argentina.

I en ny kampanj finns en enkel lösning på detta: Rädda fallfrukten.

Plocka dina äpplen... på nätet!

Och berätta för andra var ditt äppelträd står. Det omfattar även parkträd vars frukt är tillgänglig för alla.

Ut och plocka!
Det går även bra att lägga ut annan typ av bär och frukt!

Nu när dagarna mörknar minut för minut

När augusti övergår i september summerar vi sommarkorten. Här är ett:

Julihelg. Lediga. Skulle vi paddla? Visst, det är underbart, men också en hel del jobb att packa de långsmala farkosterna.

Man kan se hav och klippor utan att paddla! Jag tog fram min nyinköpta karta över Hållnäshalvön - älskar kartor!, särskilt den gröna Terrängkartan, skala 1:50 000, där finns allt! - och satte fingret på udden i norr: Till Rödhäll skulle vi! Dit åker vi.

Sommarens väder har ju varit lite halvdant för den solbadande semesterfiraren. För fältarbete däremot, har vädret varit idealiskt! Vi lämnade ett gråmulet Uppsala - och möttes av strålande sol och öppet hav. Efter att ha kikat på Fagervikens fina hamn och traskat över stentorget på Kapplasse och hört stenarna klirra av vågornas svall där styrde vi mot Rödhäll i Hållnäskustens naturreservat.

Parkering vid en bom, och en bit att gå. Bra! Då blir det mindre risk att nedskräpare tar sig dit. Packade med tält och tillbehör. Militären har tidigare haft verksamhet i området. Baracker och ett till synes tillbommat hus vid vägens slut. En liten liten stigning till och där fanns hela havet öppet framför oss. Blå himmel. Klippor. Och blommor i blom. Och det lilla huset var ju inte alls stängt utan en nyligen inredd övernattningsstuga!

Med utsikt över härligheten dukade vi upp köket och maten på bänken. Vackrare plats att laga mat på fanns inte. Lök, grönt och egna kantareller fräste ljuvligt i pannan och snart var pastan också mjuk. Ölen svalkade i strupen. Växternas färger i klippskrevorna glödde senare i solnedgången. Och vi myste av somrigt välbehag efter kvällsdopp i havet vars vågor sakta la sig till ro. OK då, Östersjön. Nästan hav.

Kustarunen hade gått och lagt sig

Uppländsk sommar - ja, tack! Gärna!

Hit åker vi igen när nordan drar in i januari! Eldar i kaminen och myser. För jag gillar uppländsk vinter oxå.