När man trotsar kylan

Tack för sällskapet, Lena!

Vi fick en en riktig köldknäpp till sist!

Och jag gläds.

Fredagens skridskotur ställdes in på grund av den låga temperaturen på morgonen.

Men fattas bara att jag skulle låta mig skrämmas på lördagen också.

Termometern visade -20 grader, ca kl 8, då jag steg upp.

Vi prövar väl i alla fall, tyckte jag!

Och det var väl väldig tur!

För när vi kom ner till Skarholmen hade solen stigit och den isande temperaturen likaså, så det kände som vilken härlig vinterdag som helst. Inte var det någon blåst heller. Lite förvånade konstaterade vi att det inte fanns någon plogad bana ännu. Men det visade det sig att det gick alldeles utmärkt att skrinna iväg. Snön var följsam. Och Mälarenviken Ekoln visade sin allra bästa sida. Trots allt.

Vi följde i andra skrinnares spår i snön. Förbi udden mot Wik och Lårstaviken, men när underlaget blev allt knaggligare under snön, här hade isen nog frusit lite tidigare, så vände vi och tog sikte på den lilla ön, där det redan satt en barnfamilj och fikade. Borta var gryningens 20 köldgrader. Februarisolen värmde! Och kaffet också.

Innan vi styrde kosan hemåt sträckte vi ut på fjärden mot Krusenberg. Bara vitt, vitt. Och blå himmel. Och vackra hus att titta på som blickade ut över Mälaren.

Och vi hade precis bara fått av oss skridskorna så kom bussen som tog oss in till stan igen. Till lördagshopparna. Skön kontrast att skramlandes bära skridskorna över Stora Torget i Uppsala. Som ett stort alternativt utropstecken! Det är jag gärna.