Jag fick en tid samma dag på vårdcentralen - det trodde jag aldrig! En återbudstid. Det var ju semestertider. Utrustad med bok i väntrummet, men den hann jag knappt öppna, så snart var den grekiska läkaren beredd att träffa mig. Det var ju precis som i boken förresten, där en viss grekisk läkare påverkar skeendena: Den siste greken av Aris Fioretos. Denna läkare i Flogsta kunde inte ge något vettigt svar om min ömma och svullna fot, men han tipsade om att röntgen på Akademiska hade öppet hus fram till klockan 16 denna dag.
Sagt och gjort.
Jag kom dit ca 15.45, linkades genom korridorerna eftersom huvudingången var avstängd. Ännu en gång överraskad, fick komma in bara efter en kort tids väntan - bravo! - men skulle sitta kvar i väntan på granskning och utlåtande. Efter ännu lite mer väntan fick jag det överraskande beskedet - akuten nästa! Haltade mig igenom fler korridorer och ny anmälan, nej man fick ta en nummerlapp för att bara anmäla sig. Mer avgifter, utöver det jag redan betalat på vårdcentralen tidigare. Jaha, ny stol att vänta i nytt väntrum, det fjärde denna dag, denna på ortopeden. Och hur länge skulle jag sitta här? Ett rundlagt par var före mig, de har väntat en timme redan. Ingen ropas in. det händer absolut ingenting. En sköterska på plats upplyser om att en, endast en läkare är i tjänst. I Sveriges fjärde stad.
Magen knorrar. Var finns det något annat än kaffe? Och varför kommer det sen en glad sköterska och placerar mig i ett undersökningsrum utan fönster med orden att detta kommer att ta tid. Skulle det vara så mycket bättre att glo in i fyra väggar. Jag haltade iväg o köpte mat i stället. Mat, ja. Butiken erbjöd en rätt rinnig rulle med skaldjursröra, men de hade i alla fall frukt. Rena festen där inne på mitt egna rum!
Men när jag skulle ha kaffe fanns en automat med mynt. Och jag utan sådana. Och ingen personal som satt på några kontanter, inte ens receptionen som tog avgift för besöket... Förklara det den som kan. Längtar hem, ut till solen, eller till mitt soliga hem. Känns som en massa spillen tid på något så futtigt som på en svullen fot. Jag vill härifrån! Som tur har jag en bok.
Det var väl tå-operationen som spökade igen, och det bekräftade läkaren sen: en stressfraktur på tåled nr 2 som blivit överansträngd när jag varit duktig och sprungit. Och en gång var det visst utan inlägg. Det var ju den stora synden, sa tådoktorn senare på telefon . Nu får jag sköta mig så jag blir kurerad till Vindelfjällen senare i sommar. Inga löparturer, men fältarbetet tänker jag inte ställa in. Mer om det någon annan gång.
Anledningen till att jag förra vintern opererade mig var denna:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar