Avskärmat

Lite ensamt blir det allt...

Det var gruppen och våra individuella olikheter som utgjorde urmänniskans övertag på savannen. Man hjälptes åt. Det är ett av huvudbudskapen i Lasse Bergs trilogi om Kalahari. Ensam är svag. Se på henne bara: inga vassa tänder, inga klor att tala om, upprätt gång och därför sårbar. Dessutom en rätt dålig sprinterlöpare. Ensam var helt enkelt dödsdömd.

I dagens Sverige däremot dominerar ensamhushållen, knappt 40 % av de svenska hushållen enligt statistik från SCB 2013. Och den forna styrkan vi hade i gruppen, den har ersatts av apparater. Och mest av alla apparater älskar vi våra skärmar. Vår mobil har svaren på alla frågor, i ett ögonblick. GPS:en "garanterar" oss från att gå vilse på okända platser. Någon medmänniskas behöver vi inte. Eller?

Mötet sker i ett grönområde utan närliggande byggnader och vägar som referens. Jag kommer gående på gångvägen mot en man stående med hörsnäckor i öronen och med blicken i... ja just det... mobilen. Vägen delar sig där han står åt två håll. Jag inbillar mig att han trots hörsnäckan ändå hör mig komma mot honom. Han vrider sig och står med ryggen mot mig när jag passerar. Som om han med kroppen sa: Jag behöver ingen hjälp Jag stannar ändå upp, vänder mig mot honom och frågar om han är vilse och han mumlar något till svar och syftar med blicken på mobilen. Vart ska du?, fortsätter jag trotsigt, låtsas blind för hans signaler om oberoende. Och han undrar då om de byggnader vi ser är de han tror att de är. Jag bekräftar. Jag tror han klämmer fram ett tack.

Ett enkelt möte. Två främlingar möts. Några ord byts. Så självklart kan tyckas. Men nej, idag ska man klara sig själv, inte be om hjälp, det tycks vara normen. Det var vad den unge mannens kroppsspråk förmedlade. Vad tänkte han om det korta mötet? Gjorde jag kanske honom generad? Var det skämmigt? Jag fick hjälpa en annan, möta en annan människa och det kändes bra. För mig.

Människor behöver människor. Det gällde på savannen. Det gäller nu. På nyheterna rapporteras det på måndagen om kritik mot de långa häktningstiderna i Sverige, ofta med restriktioner, så att man mer eller mindre sitter isolerad 23 av dygnets 24 timmar. En individ klarar inte detta utan att det får psykiska konsekvenser. Att inte få mer mänsklig kontakt kan liknas vid tortyr.

Ensam är dödsdömd - stoppa avskärmningen!

Och släpp skärmen med blicken, dra ut öronsnäckorna och uppsök IRL gemenskap. Nu! Prata med en främling idag!

Jag skrev om mötet med en annan främling, på bloggen här.

"Lampan susade medan den brann. Den gjorde allting nära och säkert, en tät krets som var familjen och det de kände och litade på och utanför var det främmande och osäkra som staplade mörkret högre och högre och längre bort ända till världens ände." 

 (Ur Pappan och havet av Tove Jansson)

Ett tv program på UR, Tristessens risker, och en artikel i Expressen nyligen kompletterar detta inlägg, om människans relation till skärmarna omkring oss.