Skrivet om och reflektioner kring Kvinnodagen

Greta Thurfjell i DN skriver på söndagen, på Kvinnodagen den 8 mars:

"Det talas ofta nedlåtande, i mer eller mindre rumsrena kretsar, om en påstådd feminisering av den moderna mannen. Jag undrar om det inte snarare är den moderna kvinnan som tvingats maskulinisera sig själv. Och om det verkligen var det vi menade med jämställdhet."

Per Kågesson är inne lite på samma linje i sin bok Jämställda - men inte på mannens villkor och barnens bekostnad. Han är, liksom jag, lite politisk inkorrekt genom hans sätt att ifrågasätta kvaliteten i förskolan och dess roll i allt för tidig ålder för svenska barn. Han skriver om saker som människor inte vill se. Är helt enkelt obekväm. Men de rösterna behövs. Ropa högre!

Barnkonventionen blev svensk lag 1 januari 2020.
Artikel 3 lyder: "Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet."

Detta gäller. Ändå har "Lilla hjärtat", 3 år, dött (DN 8/3)
Ingen part i målet säger sig ha brutit mot lagen.
Vad vet dessa parter om anknytning?
Något är allvarligt fel i vår lagstiftning.

Och i samma land var 49% av alla ettåringar 2012 inskrivna i förskolan. Enligt Per Kågeson.

Är det att se till barnets bästa när denne under mer än heltid vistas i stor grupp med andra barn?
Är det att se till barnets bästa att vara på förskolan där många i personalen antingen är outbildade eller helt utslitna?
Är det att se till en ettårings bästa när man i läroplanen för förskolan lyfter fram kunskapsmål?

Hur gick det till när vi skapade en norm som skiljer så tidigt mellan mor och barn?
Har denna norm idag gjort dagens mammor ovilliga att stanna hemma med sina barn, för att bättre tillgodose det lilla barnets behov av närhet, trygghet, kärlek? Det är inte kunskaper en ettåring behöver, men det står så i läroplanen!
Rädsla för det hemska monstret: Kvinnofälla!
Att vi har invaggats i en samhällelig övertygelse att sysselsättning, arbetslinje och tillväxt kommer först. Det lilla barnets behov väger lätt i jämförelse, trots alltså att nu Barnkonventionen är lag i Sverige.
Var är valfriheten?

Jag hävdar att dagens problem med kriminalitet, psykisk ohälsa, trakasserier och utbrända vuxna finns kopplat till just detta. Ekvationen/Livspusslet går inte ihop och det är barnen som får betala priset. Även stora barn, våra ungdomar, behöver de vuxna fullständiga närvaro. Fast genom att säga till blir jag väl obekväm. Spär på de hårt arbetande vuxnas redan dåliga samvete. Skäms!

Varför jobbar vi så mycket fortfarande trots alla rationaliseringar och digitaliseringar i vårt samhälle?

Men, jubla! Nu i spåren av Corona-virusets härjningar för man fram långt gångna planer på korttidsarbete! Nu kommer det! Kanske kommer det något gott ur detta virus som nu helt dominerar nyhetsflödet.