Livet som en dikt, eller dikten är livet

"Det finns människor som är poeter utan att ha skrivit en rad, och det finns människor som ger ut lovprisade diktsamlingar utan att vara poeter. -

- Att vara poet är att stå vidöppen i världen. Det är en kompromisslös sårbarhet, ett behov som inte är förhandlingsbart av att se tingen och orden sådana de är. -

-Ofta leder det till att man skriver, men det kan lika gärna leda till tystnad. Det finns poeter som tar hand om växter, djur eller hus exakt så som andra poeter tar hand om orden, med samma sinnliga och hängivna omsorg. -

-Jag skriver för att vidga tillvarons gränser och överskrida dem. Det låter stort, men det är inte svårare än att leva.

Vissa dagar när jag ser mig omkring finns det dikt överallt.

Bilarnas ljus längs motorvägen är dikt. Himlen ovanför de hårda hustaken är dikt. Blicken i en främlings öga, träden som vibrerar....

- Den finns överallt. - Där, där, där. I mellanrummen mellan bokstäverna och orden, bortom dem."

Orden är Maria Kuchens i den lilla boken Själens rum i vardagen (Bokförlaget DN, 2002). Precis så är det ju, jag delar hennes världsuppfattning: dikten finns överallt!

Jag går ut i världen för att möta den. Det finns ju mer och mindre tydlig dikt där ute.

Blommande syrener är ju självklart dikt.

Ett solregn likaså

Och tornseglarnas svirrande flykt i skyn.

Gråsparven som dricker ur en vattenpöl, den med.

Men en väsande trimmer på grusplanen, det blir också dikt

Bilarnas brus på grusvägen blir dikt.

Planets flykt mot blå sommarhimmel blir dikt.

Kommungubbarnas hamrande med stängselstolp ner i backen

Att läsa ett färskt nummer av tidningen Turist.

Språket i P1.

Varje svajande grässtrå.

Och Hågadalen, den är enda stor dikt, hela den!

För det är ju som Maria Kuchen skriver: ”Jag behöver inte göra dikten, det är bara att se den. Den finns överallt.”

Men hur jag än vrider och vänder på Stenhagens centrum så ser jag ingen dikt.