Fjällsteg, snedsteg, framsteg

Lappspirans blommor doftar som rosor, berättar min enkla fjällflora från 1952. Mer om den floran här.
Oavbrutet flödande sol i norska fjäll kräver solskyddsfaktor.
Med lite tur kan man få se och höra svartnäbbad islom vid fjällsjön i Hukejaure.

Detta var något av erfarenheterna vid årets fjällvandring. Ytterligare en: svenskarna tycks inte hitta förbi gränsen västerut i fjällvärlden! Under vår vecka, utan kamera denna gång, träffade vi inga svenskar alls, i alla fall inte så länge vi traskade i Norge.

Nytt för i år i packningen var en liten nyckel till alla hytter som tillhör den norska turistföreningen. Vilken skatt! Vilka lägen! Vi myste utan några andra vandrare så långt ögat nådde. Bara spetsiga berg. Och jokken som sjöng. Kontouppgifterna för betalning av stugnatt la vi en i låst brevlåda.

En av våra följeslagare, fjällglim (men fotad vid en tidigare betydligt blötare vandring)

Vi startade i Katterat, två stationer förbi Riksgränsen med Narvikståget. Via Hunddalen, Cunojaure, Caihnavagge och Gaudelis och sedan avslutning i Sverige via Hukejaure, Sitasjaure och med avslutning på renfäll i tipi i Ritsem när sängplatserna inte räckte till på vandrarhemmet. Däremellan spännande vad och tältnätter. Bländande snölegor och flåsigt tramp. Tankar som fick vandra fritt längs leden, som ibland var svår att se. Äventyrliga pass, särskilt det i Caihnavagge: isen låg fortfarande på delar av sjön där. Packningen fylldes med mat för en hel vecka, för i Norge finns sällan någon stugvärd som säljer proviant.

Och växterna då? Nytt för i år var alltså att vi lämnade kameran hemma. Annat än en mycket rudimentär mobilvariant. Vi kunde fokusera på upplevelsen: ta in det vi såg utan att behöva prestera en superbild, lyssna på fjällvråkens jamande, känna snön stänka upp på bara ben på snölegorna, känna doften av brudsporren, smaka på hjortron. En enda fjällsippa i blom såg vi. Resten bar den typiska tofsen. Och isranunkeln följde våra steg på de höga höjderna: blomman som växer högre upp än någon annan kärlväxt i Norden.

Efter vedermödorna: lyx på Saltoluokta fjällstation. Med ripsoppa som förrätt på menyn.

Vandra, vandra - det är livet!
Det pratar man om även på radio här.

Men kom ihåg: kartor är färskvara! Det blev den flåsigaste lärdomen vid årets vandring.