Klassiska Fiby

Trädkronorna sluter sig över oss och det känns rent fysiskt som om pulsen går ner och hjärtat slår långsammare. Fibybäcken porlar. Någon enstaka hackspett hörs. En plötslig och ljudlig överfart av militärplan som det låter härjar en kort stund. Däremellan råder magisk, livgivande och hälsofrämjande tystnad. Vi gör ett besök i klassiska Fiby när november bäddar in oss i mörkret allt mer. Bäst att utnyttja det ljus som finns. För hälsans skull.

Rejäla rotvältor, kullfallna träd och mossrika marker - allt det som kännetecknar en ganska orörd skog - finns här i Fiby. Frågan om precis hur orörd skogen är debatterades  i många år av Uppsala-professorerna Hesselman och Sernander. Denna träta gjorde att det tog flera decennier från det att reservatsförslaget väckts till dess att reservatet kunde bildas år 1965.

Vi tar oss på stigen norrut genom området mot Fibysjön. Fast inte bara på stigen. Avstickarna ger utdelning: trattisar! Utsikten mot Fibysjön är bäst om man står ovanför stigen, där vi precis har gjort ett trattisfynd, det är rätt mycket vass i strandkanten. Hösten bjuder inte på någon mångfald av fågelliv, tyst även här. Då får vi urskilja mossfloran i stället. Vägg-, hus-, kam-. hak-, björnmossa, det är väl de vi behärskar här. Resten är överkurs. Men vilka mattor! Och vilka vackra sporkapslar. I mattorna gömmer sig inte bara trattkantarellerna. I sådan här gammal skog trivs linnean och knäroten, vars fynd vi gör.

Getryggen är en fascinerande plats på höjden med hällarna och de krokiga, smala men säkert uråldriga tallarna. Hällarna är hala så gå försiktigt. Men en utmärkt plats för lunchpaus är det, en känsla av sal råder över höjden. Förbi nybildad jätterotvälta och skogens enda färgklick i rött, ensamma rönnbär på en gren, snirklar vi åter oss ut ur Fibymarkerna.

Det går att göra som Linné, förundras över allt, även det mest alldagliga - även i november.