Vilse, eller?

Vart tog sunt förnuft vägen?

Under den senaste veckan har jag tagit del av olika konsekvenser av att följa bilens GPS. Att hamna i Långt-bort-i-stan i stället för dit man tänkt sig. Frågan om inte dagens notis som nådde mig i radiobruset tar priset. Jag hör om en över 20 meter lång långtradare som litat lite för mycket på sin GPS på sin väg mot Lindesberg och hamnat på småvägar i Lillkyrka, i Örebro län, fastnat, blockerat vägen för de boende och som det sedan krävdes bärgning för att få bort. Andra historier handlar om fel inställning som tar den längsta vägen i stället för den kortaste mm mm.

Vad är det för fel med den papperskartan? Kan inte folk tänka själva utan de lägger all sin tillit till GPS:ens direktiv och för att sen skylla på den om man hamnat fel?
Jag har tidigare skrivit om min kärlek till kartorna (inlägget handlar lustigt nog om ett annat Lillkyrka, Uppsala län). Kartor i papper. Terrängkartan, skala 1.50 000. Fjällkartan. Ortofoton i fält för mina inventeringar. Cykelkarta i stan. Busskarta (men de verkar mest bara tillhandahållas på nätet numera). Cykelkarta i andra delar av Sverige, skala 1:100 000. En specialkarta över Upplandsleden. Och så KAK Bilatlas förstås. Äger ingen egen bil, föredrar bilpool, men en Bilatlas äger jag minsann.
Något av dessa plockar jag fram när jag ska till en ny plats. Långt bort eller nära. Inom stan eller till fjälls.

Med en liknande kartbok satt jag redan som liten i framsätet på bilen och läste skyltar som passerade och följde med med pekfingret på resor genom Sverige och på en resa genom delar av Europa. Bra för minnet. Bra för geografikunskaperna. Och det la kanske grunden för min kärlek till kartorna.

Jag vill ha överblick. Och jag vill inte gå vilse. I alla fall minimera risken. Och jag vill tänka själv. Med risk för att bli anklagad som teknikfientlig måste också jag medge att jag inte som fältarbetande inventerare ens har en GPS i en modern telefon. Men en analog kompass har jag som ständig följeslagare. Och bra kartunderlag. Och ja, det händer ju att nätet slås ut. Och då står man där med sin smartphone. Och solen har gått i moln.

Det största hotet mot mina kartor är regnet. Tur jag har en kartväska. Och starka ben.

I fall jag trots allt går vilse.