Reseanteckningar

I liggvagnens kupé flyter snacket lekande lätt. I alla fall innan vi bäddat.
Det gör det inte i bussen senare på väg hem. Där är var och en innesluten i sin egen skärmiga värld.
Jag tände då läslampan och läste min bok.
I liggvagnen på väg hem kan man inte lämna skärmen ens i sömnen. Den står där uppfälld, en decimeter från den sovande unga kvinnans ansikte när jag lämnar kupén i ottan.

I Öjebyn föddes Daniel Solander, Linnélärjunge, och han har sedan år 2000 en park uppkallad efter sig där. Innesluten bland de vackra kyrkobostäderna i den anrika kyrkstaden låg den. Nu var allt utom den slipade granitstenen snötäckt. Den klotrunda stenen symboliserade jordklotet och med platser markerade där Solander varit och botaniserat. Han var den förste svensk att stiga i land på den australiska kontinenten. Och Botany Bay där down under är uppkallad efter denne vetenskapsman. Men hur var det nu med ryktena kring hans far? Är han prästson som böckerna uppger eller kan ryktet vara sant att han kunde vara son till självaste Linné som passerade här på sin Lapplandsresa 1732? Parken lever upp till sommaren, får man anta. I alla fall enligt Solanderföreningens hemsida.

Foto: Solanderföreningen

Musiken flödar på Framnäs folkhögskola! I studion. I datorn. I replokalerna. En stämma fylls ute på isen. Vilken underbar kreativ miljö. Här lever du som fisken i vattnet, Kevin!

En enkel plan om en nypa kvällsluft vid Piteälvens strand, eller snarare på isen, leder snart till stor tillströmning från skolans elever. Anledning: det mäktiga norrskenet på tisdagkvällen! Vad fint att vi fick den upplevelsen ihop!

Det är ett stilla Uppsala jag återvänder till i ottan. Men först bytte jag från buss till tåg i Umeå. Och vid Östra station. Vilken förvandling den staden gått igenom på de 23 år som gått sedan jag lämnade den. "Umeå vill mer", låter det. Men vad? Vissa invånare tycker att staden har förlorat sin själ. Östra var ödslig. Det är den tydligen hela tiden, sa mitt kupésällskap sen. Jag vill vandra stadens gator igen och se hur allt förvandlats. Till och med "Apberget" hade tydligen rivits fick jag veta, det mest centrala i stan, där man satt och hängde, åt glass och spanade på folk.

Tiderna förändras och det är ibland svårt att hänga med. Det är samma sak att stiga av tåget i Uppsala. Modernt, modernt, polerad yta, men hur mår människorna?

Hjulen på medresenärs resväska slamrar mot perrongen.
De första människorna rör sig genom stadens tysta gator. På cykel. I bil.
Klockan i Domkyrkan slår kvart i sex när jag stretar uppför Slottsbacken med väskan på cykeln.
I Engelska parken hör jag vårens första bofink.
Buss, buss, tåg, cykel. Sammanfattningsvis en väldigt klimatvänlig resa.
Och otroligt nog - SJ var inte försenad en enda minut.

Jag kryper ner mellan lakanen och somnar om. Saga lägger sig intill mig. Förstås. Mmm.

Snart är de här alla tre! Men först lite bakslag. Som det brukar vara.