På Abiskos tågstation väller de ut i en brokig skara som från en tunnelbanevagn i storstan. Fjällfolket! Men med inte fullt lika stressad blick får man hoppas. "Bara" 1,5 timme sent denna gång. Skärpning, SJ! Röda, blå, gröna ryggsäckar med varierande tyngd. Ung som gammal. Stark och lite svagare. Mormor och morfar med en gammal Fjällräven såväl som 25-åringar med hela kittet på ryggen i senaste märkena och med senaste prylarna.
Bilden: Rosenrot, norr om Alesjaure
Den största delen av lämmeltåget drar över perrongen och ner genom tunneln under spåren mot
STF:s turiststation. Men jag har allt vad jag behöver i min 13 kilo tunga säck och jag har inte spring i benen men ändå en ohejdad iver att sätta fart. Så jag är först av alla från mitt tåg genom porten som är starten på
Kungsleden, Sveriges mest kända vandringsled. Den vanligaste sträckan i svenska fjällen lär vara just från Abisko till
Kebnekaise. Jag vill ju inte gå på någon autostrada i fjällen, med mycket folk omkring mig, så däri finns ivern att komma före de andra. I vandringen söker jag stillheten. Så jag var lite skeptisk till Abiskostarten först, men blir förvånad över att alla naturälskande vandrare tycks kunna rymmas utan att trängas i vår vidsträckta fjällvärld; jag har leden till synes för mig själv.
Jag var också förvånad att vår kända led saknar ordentlig skyltning. När fjällbjörks-skogen slutit sig över mig och fjälldofterna fyllt mina näsborrar finns en ordentlig led. Men det är många olika stigar i detta populära område. Vid ledens första
meditationsplats i Dag Hammarskölds anda sitter en större barngrupp och fikar. Mitt i gyttret av ledare, kök och glada barn delar sig leden, men det ser inte jag så jag hamnar fel och får vända när Kungsleden blir misstänkt smal.
Bilden från Kungsleden söder om Sälka
Fjällen har verkligen något för alla. Är man liten gör man dagsturer, är man stark blir det Sarek, är man äldre tar man det lugnt, bor kanske i stuga. Några möten per dag på leden räcker gott, tycker jag. Jag byter några ord om väder, sträcka eller mål, sen går jag vidare. På min första anhalt, fjällstugan
Abiskojaure, var det smockat, totalt 53 bäddar, lite för stort för mig. En japansk familj med två beskedligt tysta småflickor. Två väninnor som vandrar till Keb där de ska sammanstråla med deras fiskande män. En tonårig kille med sin mamma och hennes väninna. En fransk tjej tältar utanför med sin svenske pojkvän. Två äldre damer.
Jag slänger vant mina grejer på en bädd i en sovalkov för ca 10 pers, river ut kläder, tvål och handduk ur ryggsäckens djup och beger mig, innan svetten torkar, till beachen, för det finns en riktig sådan här. Utan intresse av att veta temperaturen kastar jag mig med beslutsamhet i Abiskojaures svala vatten. Ja, det stämde, det var en riktig beach, med riktig sandstrand! Tvål och sen i igen. Vilken enkel mat som helst smakar efter 15 km i benen och ett fjälldopp gudomligt. Även om det ikväll blev frystorkat. Vad som då väntade under morgonen anar jag föga. Fjällprat med medvandrare under kvällen i den rätt dunkla stugan utan el, med gluggar till fönster.
Senare längs vägen, i en stuga mer i mitt storleksideal,
Vistas med 30 bäddar, blir jag inspirerad av mötet med pappan och de två tonåriga tjejerna, som tycktes vana vandrare. Vilken härlig stämning! Vilket härligt sätt att umgås med sina nästan vuxna barn. Det vill jag också göra, men gärna i tält. Över huvud taget är fjällvandring något för den som vill bygga kvalitet i sina nära relationer. Naturens rogivande verkan. Tid för samtal. Samarbete och fysisk utmaningar. Att se hur mycket man orkar. Ta med dem till fjällen, en och en, och gör en relationsinvestering för framtiden! Eller varför inte ta hela tjocka släkten till STF:s enligt mig tjusigaste ställe,
Saltoluokta fjällstation (bilden) Rekommenderas å det varmaste.
Med stärkta muskler och berikad av möten drar jag vidare mot lyckan vid regnbågens fot.
