Bron över den smala ravinen var hjälpligt lagad. Nedanför brusade forsen i virvlande strömmar. Jag tittade rakt fram. För säkerhets skull. Och där på andra sidan fanns ju en stig, och där ett röse! Detta skulle gå utmärkt, för solen sken och himlen var blå.
Det är när man lämnar allfartsvägen Kungsleden som fjällvandring får en annan karaktär! Följa spänger och röda kryss går bra men det är också roligt att läsa karta. Gå på skrå med tung ryggsäck. Överraskas av rara örter i sippringsvattnet från bergväggen. Och glädjas över ännu en hög av stenar i fjärran, ett röse, när stigen ibland förvinner helt.
Vägen gick från Singi på nämnda huvudled till lite mindre kända Hukejaure i väster, längs en glest prickad led på kartan, det vill säga föreslagen vandringsväg men utan underhåll av leden. Det var verkligen den bästa av alla sju vandringsdagar i årets fjällvecka. Höjdpunkten på dagen var lunchen uppe vid en av passets flera mindre sjöar, där vi lite överraskande såg ett tältande scoutgäng på andra sidan. I alla fall såg vi många blå skjortor, men vi vinkade bara på håll. I bergväggen bakom oss glänste bräckor och trav i kapp. Vattenspegeln i den lilla källsjön låg blank. Varma koppen smakade förträffligt och så även gahko, de samisk-inspirerade glödkakorna, bakta i Alesjaure. Och så var ju värsta stigningen för dagen nu avklarad!
Neasketvaggi, en lyckosam dalgång
Vandringen fortsätter på okända stigar...
Vilka vackra bilder. Och vilken upplevelse!
SvaraRaderaOtroligt vackert.
SvaraRadera