Betraktelser i brytningstid

Sista dagen av augusti och vemodets filt läggs kanske över oss. I alla fall en flik av den.

Hej då, turister.
Välkommen, studenter.
Hej då, öl på uteserveringen
Välkommen rödvin och "mysiga hemmakvällar".
Hej då, blommor.
Välkommen, svamp.
Hej då, soväck i tält.
Välkommen duntäcke i sängen.
Hej då, nakna fötter i sandaler.
Välkommen strumpor.
Hej då, fåglar.
Hej då, mygg, getingar och fästingar.
Hej då, pojkar!
Välkommen, hyresgäst!
Välkommen höstfärger.
Välkommen Babel och läsning.

Men september behöver inte betyda...
Hej då, bad.
Hej då, vandring.
Hej då, sol och värme
Hej då, äventyr och nya vyer.
Hej då, glädje och skratt.
Hej då, kaffe i termos.
Nej då, inte alls!

Men tyvärr betyder september också (ibland)...

Vardagsstress, kanske
Nedskräpning och glaskross på stadens gator
Kyla och mörker, i alla fall snart.
Och krav, krav, krav.
Det gäller att prioritera.

Vad är det som är viktigast, egentligen?

Glöm inte att fråga dig det.
Och andas.

Fler fjällscener

Bilder här är från äldre fjällvandringar. I år valde vi kamerafritt. Här Vaimok.

Innan sommaren helt är förbi vill jag lägga till några scener från resan norröver. Man meddelade nyligen statistik från SJ: 87% av tågen kom i tid under sommaren, eller, om man så vill: 13% var försenade. Jodå, det fick vi erfara.

Scen 1.
Det var knökfullt på krogen vid den gamla stationsbyggnaden i Uppsala. Med kvällsol. Själva stationen numera i kubistiskt glashus. Vi defilerade bara förbi krogfolket, fullpackade och förväntansfulla. Endast fem minuter kvar till avgång. Ordinarie tid alltså. En halvtimme sent dök SJ:s Arctic Circle Train upp. Så vi hann också få en dos kvällssol i väntan. Vi hinner knappt sätta oss i kupén och heja på våra medresenärer innan SJ förklarar i högtalarna att loket inte orkar mer utan måsta bytas ut... Tre timmar senare tuffar vi norrut med nyrekvirerat lok från Stockholm.
Ja, du "SJ, SJ gamle vän." Men jag vill ju så gärna åka miljövänligt tåg!

Scen 2.
Gassande sol blev veckans tema. Så även vid Caihnavagges stugplats. Efter maten: välbehövlig vila och allehanda njutningsmedel. Kräm till efterrätt. Kokkaffe till chokladen. En whiskeypinne till jordnötterna. Lakritsen fick jag behålla själv. Allt noga planerat och packat.  Och aldrig blir väl läsron så stor som på fjället. Till och med toabesöket blev en upplevelse. Solen rakt in genom den öppna dörren, fortfarande med gassande styrka fast klockan var tio på kvällen innan den försvann bakom bergsryggen. Frigolitsits. Toapapper. Sprit till händerna. Och en seriestrip. Fräscht.

Scen 3.
Solen gjorde att vi på 1100 meters höjd, över passet i Caihnavagge, tog fram sporkarna för att äta Marabou chokladen... med sked. Den rann. Solen gjorde huden gyllenbryn, med en viss touch av fjäll-design. Ansiktet svällde upp. Solen gjorde snön vitare än vit. Solen gjorde ett bad vid varje läger nödvändigt. Solen sög musten ur oss: vilodag! Solen gjorde så att alla blommorna blommade: fjällgentiana.

Synupplevelse: fjällgentiana

Scen 4.
Sträckan Hukejaure - Sitasjaure är rätt flack. 19 km gick rätt smidigt. Vi mötte ett schweiziskt par med hund. Vi mötte en ensam svensk kvinna, 60+. Vi mötte en rätt sjuklig äldre engelsman. Och ett svenskt par i medelåldern. Tystnaden bröts av motorljud. Samernas framfart på fjället. Cross-cyklar och fyrhjulingar. Som körde i de redan hårt uppkörda såren i fjällheden. Får de göra så? Kalvmärkningstiden, visst, de måste ju ta sig till sina visten. Men driva ren med helikopter med siren? Köra sönder fjällens örter? Svårt när olika gruppers intressen ska samsas! Men tack, tjejer, för skjutsen från Sitas! Och tack , Klas i Ritsem, för samernas mjuka renfällar i tipin. De var ljuvliga att sova på.

Scen 5.
Morgon på fjället. I tältet ligger solen på, så temperaturen har stigit rejält. Vana fjällrävar vaknar och kör igång morgonrutinerna. Skönt när man hittat rutiner och allt rullar på utan så många ord. Ett sätt att ta in hela upplevelsen utan att kommentera allt som händer, sker och det man gör.
Rullar ihop liggunderlaget.
Knölar ner sovsäcken i påsen.
Viker ihop tältet.
Lägger oss ner i jokken för ett morgondopp.
Klär på oss de kläder som under natten utgjort en del av kudden.
Drar igång Trangia-köket till gröten och morgontet resp kaffet. Och till termos.
Bröd och pålägg till frukost.
Vispar ihop mjölk.
Packar ryggsäcken.
Äter.
Och när vi borstar tänderna så dyker våra tre tyskar upp, som följde samma led som vi.
Vi ser deras ryggtavlor under första delen av dagens vandring.
Sen gick vi vilse. Ja, men bara lite.

Luktupplevelse: brudsporre!

Fjällsteg, snedsteg, framsteg

Lappspirans blommor doftar som rosor, berättar min enkla fjällflora från 1952. Mer om den floran här.
Oavbrutet flödande sol i norska fjäll kräver solskyddsfaktor.
Med lite tur kan man få se och höra svartnäbbad islom vid fjällsjön i Hukejaure.

Detta var något av erfarenheterna vid årets fjällvandring. Ytterligare en: svenskarna tycks inte hitta förbi gränsen västerut i fjällvärlden! Under vår vecka, utan kamera denna gång, träffade vi inga svenskar alls, i alla fall inte så länge vi traskade i Norge.

Nytt för i år i packningen var en liten nyckel till alla hytter som tillhör den norska turistföreningen. Vilken skatt! Vilka lägen! Vi myste utan några andra vandrare så långt ögat nådde. Bara spetsiga berg. Och jokken som sjöng. Kontouppgifterna för betalning av stugnatt la vi en i låst brevlåda.

En av våra följeslagare, fjällglim (men fotad vid en tidigare betydligt blötare vandring)

Vi startade i Katterat, två stationer förbi Riksgränsen med Narvikståget. Via Hunddalen, Cunojaure, Caihnavagge och Gaudelis och sedan avslutning i Sverige via Hukejaure, Sitasjaure och med avslutning på renfäll i tipi i Ritsem när sängplatserna inte räckte till på vandrarhemmet. Däremellan spännande vad och tältnätter. Bländande snölegor och flåsigt tramp. Tankar som fick vandra fritt längs leden, som ibland var svår att se. Äventyrliga pass, särskilt det i Caihnavagge: isen låg fortfarande på delar av sjön där. Packningen fylldes med mat för en hel vecka, för i Norge finns sällan någon stugvärd som säljer proviant.

Och växterna då? Nytt för i år var alltså att vi lämnade kameran hemma. Annat än en mycket rudimentär mobilvariant. Vi kunde fokusera på upplevelsen: ta in det vi såg utan att behöva prestera en superbild, lyssna på fjällvråkens jamande, känna snön stänka upp på bara ben på snölegorna, känna doften av brudsporren, smaka på hjortron. En enda fjällsippa i blom såg vi. Resten bar den typiska tofsen. Och isranunkeln följde våra steg på de höga höjderna: blomman som växer högre upp än någon annan kärlväxt i Norden.

Efter vedermödorna: lyx på Saltoluokta fjällstation. Med ripsoppa som förrätt på menyn.

Vandra, vandra - det är livet!
Det pratar man om även på radio här.

Men kom ihåg: kartor är färskvara! Det blev den flåsigaste lärdomen vid årets vandring. 

Tar en paus, några kort och ett dopp

Titta - en backklöver.

Mellan guidningar och ibland snårigt fältarbete glimmar min hektiska jobbsommar till i magiska små ögonblick. 

Jag upptäckte denna plats, halvön Sandören, som sticker ut som ett smalt utropstecken i Kallrigafjärden norr om Östhammar, i samband med ett fältjobb och har sen dess återvänt till denna pärla många gånger, minst tre för att campa, mer här. Och så var det i år dags för återinventering av den avsnörda havsviken Fallörsanden intill. Som nu betas.

Elda här.

Längst ut på udden blir det lön för mödan efter svettigt botaniserade bland mygg och hög vass.

Solen steker äntligen sommarlikt.

Tärnan skriker ilsket på mig ovanför de rundslipade strandstenarna.

Ett litet flygplan surrar ovanför fjärden.

En mindre båt drar förbi med sommarfolket vars båtmotor surrar från vattennivån.

Jag tar ett sommardopp.

Och äter min lunch vid strandkanten, barhudad, orädd för sommarplågor som fästingar.

Studerar ingående nyckelpigans strävsamma promenad över grus och uppför grässtrån. I jakt på löss gunås.

Efter båten kommer vågorna sköljande som en sommarsymfoni. I dur.

Grillplatsens stenar  är riktigt fint lagda av annan älskare av denna plats. Fin sand prydligt i botten.

Lokal turistinformation finnes

Blåklockorna har slagit ut. Och markerar högsommarens ankomst. Gulmåran likaså.

En guldbagge med sina grönskimrande täckvingar brummar förbi.

Jag klämmer sönder några ännu gröna, omogna frön från kumminplantan som växer vid mina bara tår. Och tar in doften.

Tar en påtår.

Jag vill tälta här snart igen! Denna plats som naturen skapat.

Kanske blir det camping till sensommaren då havtornen kan avnjutas?

Kommer i sammanhanget att tänka på en av de lästa böckerna på nattduksbordet, de med vikta bladöron, som väntar på att få bli citerade här (se föregående blogginlägg).

Tomas Sjödin citerar i sin tur i sin bok Eftervärme Carl Jonas Love Almqvist: att var nöjd är att skatta det som finns.

 "Den som är upptagen av det som skall komma - resor som skall göras, möbler som ska bytas och kärleken som skall uppfylla alla ens önskningar - är egentligen sysselsatt med det som inte finns. Mycket av det kan säkert slå in men det vet vi inte. Den som är nöjd är upptagen av det närvarande. Det som finns. "