Sörmländska stigar

Vem har grävt gropar i hällen? De ser ut som små mini-vulkaner! Är det ett kemiskt fenomen i kalkstenen? Vid stranden av sjön Björken fikar vi i eftermiddagssolen och förundras över dessa geologiska formationer. Tidigare på vår vandring har vi stött på jättegrytor, formade av strömmande vatten och roterande sten. Men detta! Vi lutar oss tillbaka, beundrar utsikten i stället och skapar poesi:

Vassens vippor visar sina nackar i vinden

Solen målar silver i sjön Björkens vågor

Tungt, som blöta lakan, hänger blygrå moln över tallens krökta toppar

Vi vandrar några slingor på Sörmlandsleden i en tid då våren tvekar.

Solen strålar dock när vi startar vid Nynäs slott och orangeriet där.

Det är lågsäsong, och det är bara fredag morgon. Ingen människa inom synhåll, känns som om leden är till enkom för oss, här och nu! Snart sluter sig skogen och efter lite stigning är de sörmländska kuperade landskapet kännbart. Vi flåsar. Då har vi kommit upp i hällmarkstallskogen och de krokiga tallarna står glest. Så glest att vi snart kan skönja havet där bakom stammarna. Utsikt för att fika vid!

Och snart får vi förklaringen till "G" på vår karta. En geologisk sevärdhet! Ett stentorg. Och "B" betyder botanisk sevärdhet. I Sörmland innebär det oftast grova ekar, men norr om Röstensviken står "B" för en gammal, död tall, som vi passerar. Tjusig. Vid Sandviks bad bejakar vi magarnas knorrande och benens rop på lite vila och äter lunch. Stranden ser härlig ut, tillräckligt härlig för ett bad, men innan jag har mobiliserat badenergin har solen gått i moln och jag missar mars-badet i år igen.

Vi skapar vår egen slinga där i Nynäs-reservatet. Allt för att passa vår uthållighet för dagen. Med lagom som ledstjärna. Och stigfinnarna får utdelning. För Sörmlandsleden går inte förbi här, vid Aspvreten, nu ett till synes övergivet hemman, utan tillstymmelse till liv. Förr bostad och tillvaro för en strävsam familj kan man tänka. Vi följer dessa i spåren när vi följer den slingrande grusvägen, inklämd mellan skogens hällmarker och odlingsmarken. I Bränntorp lägger man nytt tak. Men vem tar hand om Aspvreten? Ett litet paradis!

Tar granarna snart över Aspvreten?

Tussilagons gula kragar lyser i dikesrenen. Bofinken dominerar i fågelkvittret. Dagen innan nickade flera vårtecken i kapp i stenpartiet på ett annat sörmländskt slott, Tureholm. Nunneört, svalört, ängsviol och scilla. Tur att de är så tåliga, säkerligen står de kvar även efter lördagens snöfall. Vilken bild det hade blivit: rosa, gult, lila respektive blått inbäddat i vitt!

Efter avstickaren norröver, den med sjön Björken och mystiska groparna, far vi i den sena eftermiddagen trötta, nöjda och med ömma ben och tår och tomma magar västerut. Målet är Stora Djulö, ett vandrarhem på en gammal hembygdsgård utanför Katrineholm. Vi ser ännu fler sörmländska herresäten på håll på vägen. Men sätet som lockar mest nu är middagsbordet! Stora Djulö är en positiv överraskning. Vi installer oss i härbret. Sen mat!

Härbret har en väldigt liten dörr så till och med jag får böja mig. Och springor i dörren. Tur att rummet har ett element och en värmekamin. Och charm. Till ljudet av värmekaminens fläkt somnar vi och håller oss varma. För att sen vakna med vinter! Och vinden friskar i så hela härbret vibrerar.

Vår sista vandringsdag i Sörmland och ambitionsnivån läggs av naturliga skäl lågt. Rejält påklädda trotsar vi vindarna och tittar närmare på herrgården Stora Djulö och lär oss att Selma Lagerlöfs Nils Holgersson såg denna vita herrgård från gåsryggen. Måste läsa den boken, ett hål i min litterära bildning!

I Hälleforsnäs går vi en sista slinga på fyra km över handikappanpassade våtmarker och gamla industrimiljöer. Där minner spaden och skorstenarna om en annan mer livlig och mindre nedgången tid i ortens historia.

Läs mer om Sörmlandsleden här.

Texten tillkom inspirerad av inte bara vandringsupplevelser utan också full pott på Högskoleprovets ordförståelsedel!

Leden går både genom skog och gamla brukssamhällen.