Okuvlig tapperhet i en fientlig yttervärld

Mossljung - som små klockor

"Också den som eljest inte har ögon för blommor brukar fängslas av dem han möter i fjällen. Han stannar nästan alltid första gången han får syn på en isranunkel eller en tuva blommande lappljung. De tjusar honom med det nyas och okändas makt. Men dessutom äger fjällväxterna något deras syskon i låglandet saknar, något som är svårt att fånga i ord. Det är inte bara deras klara färger och blommorna som syns så stora på deras låga stjälkar; och inte bara motsatsen mellan deras mjuka behag och den kärva ödsligheten hos landskapet omkring dem. - Man kan inte låta bli att uppfatta fjällblommorna som symboler för glad, okuvlig tapperhet i striden mot en fientlig yttervärld. 

Om denna lilla bok kan ge lekmannen en första inblick i hithörande ting har den fyllt en större uppgift än det mesta man använder trycksvärta på."

Så skriver Sten Selander i den svenska upplagan av Fjällflora av Olav Gjaerevoll och Reidar Jörgensen, utgiven på Norstedts förlag 1952. Jag är innehavare av första upplagan men boken har kommit ut i många upplagor sen dess. Sten Selander, poet, professor och stor fjällkännare, är för övrigt den man som så sent som på 1940-talet hittade en helt ny kärlväxtart för svenska floran i fjällen, nämligen raggfingerörten. Hur jag själv fick skåda denna på Sveriges enda två lokaler på två fjälltoppar är en annan historia.

Fjällviol - dimman svepte inledningsvis in både örter och människor i blöta tunga droppar

De dimhöljda bergens bollhav - smörbollar

Denna lilla förnäma fjällflora fick bli vår lättviktiga följeslagare på årets fjällvandring. Jag skriver om tidigare fjällvandringar här. Och aldrig hade jag väl trott att årets sträcka, den mellan Ammarnäs och Hemavan, sydligaste sträckan på Kungsleden, skulle ge mig anledning att konsultera denna lilla pärla i fältformat så många gånger som den gjorde! Dagny Lid har gjort färgteckningarna och boken rymmer en lättfattlig sammanfattning av fjällväxternas biologi och historia. 

Här är delar av min artlista från årets vandring, i bildformat.

Björnbrodd - ingen vild lilja i Sverige är mindre

Brudsporre - sprider en väldoft av vanilj

Dvärgbjörk - följer vandraren nästan varje steg på fjällheden

Fjällbinka - bara namnet gör en fjällvandrare glad

Fjällglim - tapper kortväxt nejlika på fjället

Fjällkåpa - silvrigt vacker längs leden

Fjällnejlika - en riktig tungviktare, växer på tungmetaller

Fjällruta - signalerar: här är det kalkrikt!

Fjällsippa - bara på tuvor av dessa tycker Sten Selander att den sanna fjällbotanisten ska vila sina trötta fötter.

Fjällsyra - smakar gott

Fjällvedel - ärtväxten som fanns lite överallt längs vår väg

Fjällvityxne - en av de ädla orkidéerna 

Lappljungen - smyckar fjällsluttningen 

Lappspira - går att äta, har jag hört

Rödblära - Silene dioica

Myrlilja - men den såg jag i Norge sen.