Om våren, om våren

Den har ett lite hest läte, havsörnen.
Jag hörde honom på Brudskäret, norr om Långalma på Söderön i Östhammar igår vid mitt årliga besök där.
En kråka var mäkta irriterad på Herr Örn och gick till upprepad attack.
Örnen rörde lite på ena vingen och bytte riktning. Kråkan efter. Och så på igen.
Konflikten utspelades delvis på endast ett 20-tal meter ovanför mitt huvud där jag satt i mina nunneörter.

Mer om detta arbete här.

Synen från min kafferast var härligt mäktig.
En motorsåg knattrade på avstånd.
En bofink upprepade sin drill. Om och om igen.
Humlor landade tungt på de spröda blomhuvudena av nunneörten. Stjälken vek sig nästan till marken.
Gulsparven räknade till sju.
Måsen skriade över vattnet
Sälgen är äntligen i blom. Och bina glädjer sig. Övriga träd väntar på den verkliga värmen.
Men häggen var på gång. Våren är sen i år!
Örterna sticker upp ur fjolårsgräset, inte bara sipporna och nunneörtarna.
Och ja, solen gassade till och med lite.
Vårig vind smekte mina fötter när jag tog av mig fältstövlarna vid lunchpausen.

Och där är Herr Örn igen långt däruppe. Att det är han ser jag på hans trasiga vinge som tappat en vingpenna. Och kanske har han Fru Örn med sig för de cirklar så kärleksfullt om varandra. Isär. Ihop. Isär. Ihop.

En undran dyker upp där jag ligger på den välbetade backen på Brudskäret i Östhammar och spanar mot himlen:
Hur mycket av våren hinner man uppleva med lurar ständigt i öronen och med blicken stadigt fäst i senaste modellen av IPhone?

Nu knoppas det! Hinner du märka det?