Farlig fälla eller glädjekälla?

En av fjolårets mest speciella läsupplevelser var en debattbok, Jonas Himmelstrands Att följa sitt hjärta - i Jantelagens Sverige.

Idag passar ett citat från den boken, ett som jag redan publicerat här tidigare, för precis ett år sen, men väljer att lägga ut igen:

"Jag hörde en gång en sovjetrysk anekdot som löd ungefär så här:'Den ryske astronomiprofessorn talade stolt inför de församlade ryssarna om framtidens möjligheter med det ryska rymdprogrammet:

- Kamrater, snart kommer vi alla att kunna fara till månen och Mars och många andra planeter. Åhörarna lyssnade andäktigt. Till sist reste sig en man upp och frågade professorn:

- Kamrat, när kan vi resa till Wien?' 

Tyvärr kan man göra en svensk variant av samma anekdot (skriver Himmelstrand):

Statsministern talar stolt inför de församlade svenskarna om framtiden och om Sveriges världsledande jämställdhetsarbete:

'Ärade medborgare, det dröjer inte länge förrän kvinnor i samma utsträckning som män kommer att vara styrelseledamöter, verkställande direktörer, professorer, generaldirektörer och statsministrar. Det finns inga gränser för vad morgondagens kvinnor kommer att kunna göra. De församlade svenskarna lyssnade andäktigt. Till sist reser sig en ung kvinna och frågar:

'Fru statsminister, när får vi vara hemma och ta hand om våra barn?' "

I gårdagens Studio 1 i P1 var två organisationer med barn i fokus inbjudna, i var sitt inslag. BRIS var inbjuden till det första inslaget, apropå rapporten att 4 av 10 unga idag mår dåligt. Vi måste öka resurserna i vården, heter det.

Det andra inslaget var om Rädda Barnens rapport om barnen i Syrien, att 1 av 4 barn lider av psykisk ohälsa som följd av kriget. Henrik Halvardsson, från Rädda Barnen, talar om vad dessa barn behöver:

• En trygg plats med trygga vuxna omkring sig
• Att prata
• Någon som lyssnar

Tänk om man hade kunnat kombinera dessa inslag: att inse att de svenska barnens behov är desamma som de syriska barnens. Och konstatera att dessa grundläggande behov tillfredsställs inte idag med det system vi byggt upp åt oss. I jämställdhetens namn. Jag får stöd i min övertygelse på DN Åsikt, publicerad den 6 mars, av ett proffs på området.

Finns det kanhända ett samband mellan de svenska barnens utbredda psykiska ohälsa och den brist på närvarande vuxna, den brist som de flesta svenska barn idag tidigt får vänja sig vid?

Föräldraskap och valet att vara hemma med barnen - en farlig (kvinno)fälla eller kanske livets djupaste glädjekälla? Det är frågan.

Fler trygga vuxna och trygga platser till barnen! 

Mer att läsa:
Barnen rätt

Haro

Min plädering mot plasten

Plasten - detta vårt moderna och västerländska gissel.

Det är lätt att bli uppgiven. I synnerhet när nästa kalldusch rinner över oss: det inte finns någon lönsamhet i plaståtervinningen så en cementfabrik på Gotland har i stället fått vår sorterade plast, den som vi medborgare snällt har skiljt ut från icke-återvinningsbara sopor, att bränna som bränsle. Känns bittert. Det var DN som nyligen hade en artikelserie om detta.

Det gäller att inte fastna i uppgivenhet. Det är du och jag som fortfarande kan göra skillnad. Till exempel:

P - plocka upp ett plastskräp om dagen. Finns mer om det på #ettskräpomdagen. Snygga bilder!

L - låt bli engångsartiklar i plast, eller gör som i Tyskland: inför pant på kaffemuggen. I Klotet i P1          berättas mer.

A - använd lunchlåda i glas

S - sortera mera

T - ta med kasse till affären och ta inte emot plastkassen i klädbutiken


Vilka fler sätt kan du komma på för att minska plastanvändningen?
Det finns inspiration att få i Europa: i Frankrike börjar man att förbjuda plastpåsarna!

Håll Sverige Rent hade en gång en hög svansföring. Det var så självklart förut att det var rent och snyggt på gator och torg och skräpet låg i papperskorgen. Mycket av det skräp som slängs idag är just engångsartiklar, t ex en kaffemugg, som används bara några minuter.
Eller godispappret som bara glider ur handen, i naturen...

Andra dumpar med avsikt betydligt större mängder. Brottsligt!

Inflation i bokstäver

Ett gammalt buddhistiskt talesätt lyder:

"Livet är svårt.
När jag helt och fullt accepterar att livet är svårt är livet inte längre svårt.
För då spelar det inte längre någon roll."

Ingår detta i läkarutbildningen idag? Knappast.
Ingår det i någon slags livskunskap i skolan? Knappast.
Är det något som kanske föräldrar pratar med sina barn om. Nja, svårt att säga. Kanske.
Vissa barn lär sig genom egen tidig erfarenhet att livet är svårt. En förälder dör. Eller vanligare: föräldrarna skiljer sig.

Kriser som en del av livet, skrev Johan Cullberg om i den klassiska boken Kris och utveckling redan 1975. Hur mycket tar man upp denna process i dagens läkarutbildning?

Sedan 1975 har i stället ett stort antal s k neuropsykiatriska funktionsnedsättningar tillkommit som alldeles säkert ingår i läkarnas utbildning. Med en idag överdiagnostisering av människan. Minska avvikelse ska ha en diagnos, ofta i form av ett antal bokstäver, som står för långa svåra ord på engelska t ex  Add, Attention Deficit Disorder. Vem har inte koncentrationssvårigheter ibland?

Jag presenterar inga siffror här. Men det gör däremot Peter Götzche i boken Dödliga mediciner och organsierad brottslighet som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Läkemedelsindustrin drar in storkovan när var och varannan människa, ung som gammal, får en diagnos med tillhörande piller. Ofta narkotika-klassade preparat. Vem vet vad konsekvenserna av långvarigt bruk av dessa ger?

Det som skrämmer mig mest i detta är att vanliga kriser i en ung människas liv - relationen tar slut, stress i skolan, kompisar vänder en ryggen, kroppsliga komplex i puberteten mm - så lättvindigt idag tycks ses som ett symptom på en sjukdom. I stället för att, som i citatet överst, vara en naturlig del av livet! Och detta tänk spiller nu över på den yngre generationen. När krisen kommer, eller vanliga symptom som depression eller oro dyker upp, går de till doktorn i stället för att prata ut med de vänner som ju säkert finns där. Bara man vågar prata. Vad händer när smärtan i krisen dövas av ett piller? Vad händer med människans sanna jag, hennes kärna, hennes intuition? Hon kanske är på helt fel plats? Fel utbildning? Hur ska hon kunna känna efter och ändra riktning om hon bedövas av medicin?

Och kan det vara så att alla dessa diagnoser tvärtom inte ligger på individen utan är ett av många tecken på att det är samhällskroppen som är sjuk? Det är samhället som behöver göras om, från grunden. I skolan tvingas individen stöpas i en mall, som inte passar alla. De estetiska ämnena skärs ner. Olikheter ska bekämpas, med piller. Det är ju olikheterna oss emellan som grupp som gör oss starka! Det skriver Lasse Berg så bra om i sina böcker om Kalahari. Om vi alla är lika är vi ju inte ett dugg starka.

I 20-årsåldern stod jag i min första kris. Ett vägval. Jag gick inte till doktorn med min ångest. I stället reste jag mig, lyssnade inåt, följde min inre övertygelse och vann. I styrka. Och i personlig utveckling.

Och sen dess har diktraderna av den amerikanske poeten Robert Frost fått en alldeles särskild innebörd för mig:

Two roads diverged in a wood,
And I - I took the road less travelled by,
And that has made all the difference. 

Diktraderna påminner mig återigen om att detta är en naturblogg. Där vägen till hälsa just också går att hämta i naturen. Som jag skrivit så mycket om på bloggen, till exempel här. Jag menar inte att man blir fri från sin adhd genom att sitta på en stubbe i skogen, eller på en klippa vid havet, men jag tror de flesta med en s k funktionsstörning, och vi andra med, har oändligt mycket kraft att hämta i naturen. Och minska pillerknaprandet. Kunna närma sig sig själv i stället.

Nu ikväll bänkar jag mig till tv-programmet: Idévärlden och temat för kvällen är just diagnosticeringshetsen. Sevärt!

Och återkommer senare här till ett annat favoritämne i den programserien: del 1 om arbetssamhället.

I stället för gullig-katt-video - En Saga

Foto (och krans): Anna Höefges

Vi möts redan innan jag knappt vaknat

Vi delar ofta kudde
Om jag inte kan somna, och du ligger bredvid - bästa sömnmedlet är att lägga din tass i min hand.

Ett ljud du känner igen: ljudet av en filtallrik som skrapas ur. Din tur att slicka resterna.
Om du inte redan sitter i knät till frukosten.
Ibland överraskar du de utländska gästerna genom att från ingenstans dyka upp i deras knä. Skräckblandad förtjustning.

Som en motor på lågt varv på tomgång - så spinner du.

Du följer mig en bit på promenaden. Och möter upp när jag kommer tillbaka. När du var liten följde du med mig så långt bort att jag fick lyfta tillbaka dig flera gånger och blev försenad dit jag skulle. Tur då att andra gillar dig, stannar och du låter dig smekas, otrogen som du är. Och jag kan komma iväg. Eller så blir du skrämd av en hund.

Inte många fåglar har du burit in, men du är säkert en bra jägare. Till förtret för grannarna.

Du vill vara med överallt.

För full koll sitter du på badkarskanten när jag duschar och på handfatet när jag borstar tänderna.
Och skulle du möta en dörr på glänt till badrummet når inte din intelligens nivån att sticka in tassen utan du krafsar, så dörren går igen. Rinnande vatten är spännande.

Men att få vatten i ansiktet från blomsprutan om du klöser på nya fåtöljerna är inte kul.

Naturfilm gillar både du och matte. Svansen viftar som vore du på jakt på savannen, tillsammans med lejonen. Om du inte klöser mot tv-skärmen efter fåglarna. Fy! Hur klarar skärmen kattklor?
Och hela hemmet blir som en jakt på savannen när du och Rex drar över mattor och möbler i vildaste fart.

Renlighet är din dygd

Kan var skönt då att dra sig undan. Mattan blir den utmärkta tillflyktsorten, den grotta du skapar alldeles på egen hand. Vi får se upp så vi inte snavar!

Tydligt hör jag ditt målmedvetna krafsande på balkongdörren. I alla fall i tystnaden.
Så kommer du till soffan. Men något du aldrig gör då är att trampa i fem minuter på mina ben så att klorna tränger in i låren. Du bara lägger dig. Det har aldrig någon annan katt gjort som jag känner.

När jag lagt mig dröjer det inte länge förrän jag återigen får dela kudden, med en Saga. Ibland är vi tre. Två fyrbenta och en tvåbent. Eller två tvåbenta och en fyrbent.

Tack för din glädje och värme du ger! Du Saga, du "Facebook-katt". Tack, Anna!

Det är klart man ska ha husdjur, katt i synnerhet.

Vila i frid Eddie och Elsa, våra tidigare katter.

Men eftersom det här är en naturblogg, här är lite om vår vilda katt också!
Om att spåra lodjur.