Sitt inte och vänta på inspirationen - skriv!

Att kamma gräs... Betyder att artbestämma allt inom rutan.

"Vad är bäst då?", frågar någon, av de olika jobben?

"Variationen", svarar jag. Tveklöst.

Den ena veckan är aldrig den andra lik. Min högsäsong är ännu inte slut och jag insuper sensommarens värme i stora drag. Bäst njuter jag i sommar av Linnés Hammarby. Att få cykla de 12,5 kilometerna dit har varit en fröjd. Trots Kungsängsledens branta uppförsbacke på hemvägen och motvinden ibland över fälten. Att känna vargens närvaro bara ett dygn efter att den passerat i samma tunnel under E4:an där jag kommer cyklande var ju lite magiskt också ändå...

Paraplyet användes flitigt där vi i juli låg och "kammade gräs" alternativt agerade sekreterare invid decimeterrutorna som vi inventerade i kraftledningsgatorna. För det mesta som skydd mot regnskurarna. Men de här senaste veckorna hade nog paraplyerna mer fått rollerna som parasoll. Tror det blev uppåt en 500 små rutor var. Hur många arter? Hur många gräs? Det återstår att se med den stundande dataläggningen. Den där lilla rödvenen utan speciella karaktärer blir jag aldrig vän med! Och rödsvingeln. Men fårsvingeln, den tar jag, med läpparna.
Syfte med projektet är att studera slåtterns effekter på floran i den nya tidens ängar, det vill säga, just det, kraftledningsgatorna.

Nämnda paraply kunde dock ha blivit en dödsfälla (?!) i ett annat jobb där jag satt uppkrupen på en häll på mossen med ett oväder ovanför mig som inte liknade något annat i intensitet under denna sommar. Det blygrå kom allt närmare och innan de första dropparna hade fallit hade jag dragit på mig regnkläder och fällt upp paraplyet. Och regnet kom. Och haglet. Och den dundrande åskan. Blixten var mindre än sekunden före knallen när den var som närmast och då smattrade haglet mot mitt lilla, lilla tak mot de vilda krafterna. Inventeringen av en blivande betesmark på Gräsö fick anstå en bra stund. Och ovädret drog förbi utan att slå ner i metallen i paraplyet. Och när den väl kom igång var det mest besvärligt långt gräs. Hoppas få se rikare marker här om några år när naturens hjältar, betesdjuren, har fått göra sitt.

En av Sveriges mest välbevarade 1700-talsgårdar: Linnés Hammarby.

När jag pratar om Linné i trädgården i stan och på Hammarby vill jag gärna lyfta fram det som vår store vetenskapsman kan bidra med idag. Förutom fokus för en världsarvsansökan och ett genialiskt namnsystem på växter och djur. Jag nämner alltid hans stigar kring Uppsala, att vi kan vandra i hans fotspår och stå under samma ek och titta på samma växter som Linné gjorde. Linnés strävan att väcka nyfikenet, delaktighet och förundran gillar jag skarpt. Hans tankar kring kost och hälsa, och en rad andra ämnen, som till exempel betydelsen av amning (!), är också helt applicerbara på dagens samhälle. För att inte tala om hans inventering av landets resurser på landskapsresorna för att så minska den då dyra importen. Om importen idag 2015 skulle vara lite dyrare, som på Linnés tid, så skulle vi kanske ha vett att använda allt det vi är så berikade med i vårt land. Och då inte köpa billig mjölk från Tyskland. Eller utnyttja billig arbetskraft inom textilindustrin i Asien. Alla medicinska användningsområden för våra vanliga växter vill jag gärna berätta om också. Minska knaprandet av piller!

I sommar har jag inte fått några golfbollar i huvudet. Men jag skulle kunna ha fått det. Däremot en räcka lite spydiga kommentarer om uppförandekod på en golfbana. Jag spelar inte golf. Men jag inventerar golfbanor, med reflexväst. På naturvärden. I denna jakt på värden fylldes snart mina fickor med bortslagna golfbollar. Dem får sen ungdomssektionen, sa receptionisten när jag lämnade in bollarna efter en vandringsdag i ruffen på Upsala golfklubb. De backar som de numera slår där ser ut kunna fortsätta vara riktiga pärlor med mycket stor artrikedom. Fortsätt så!

En bortsprungen boll. Återfunnen i inventering.

Jodå, variation har jag haft gott om. Och många njutbara stunder i solen. Mellan skurarna.

Grande finale blir inom några dagar: Gotska Sandön, äntligen ska jag få lära känna dig!

Blir nog rader om det på bloggen. Så småningom.

Våga vakta växter

Hög och ståtligast bland våra violer: sumpviol!

Nässlor som bränns. Elstängsel som hotar med stötar. Snårigt och blött. Fallna träd överallt att kliva över. Myggor som sticks. Svårbalanserat. En hage att gå igenom med ungtjurar som kanske springer på mig.

Det anonyma källgräset i ett dike fullt av andmat, en betydligt vanligare växt.

Detta är bara några av de umbäranden som jag har fått utstå i Rickebasta alsumpskog, dit många biologstudenter åker på exkursion (fortfarande?) för att studera den speciella miljön. Där i skogen växer alen på höga socklar. Där växer svarta vinbär i sin naturliga miljö. Och där kan man hitta den vackra missnen.

Missne

Men framför allt kan man alltså bli både bränd och riven. Dit har jag i min roll som floraväktare åkt under mer än tio års tid för att kolla in hur källgräset mår på en av sina sällsynta platser i Uppland. Det lilla gräset växer i ett ibland djupt dike, kantat av nämnda nässlor och elstängsel mot betesmarken utanför brynet. Hur mycket finns det? Hur många vippor? Finns det några hot mot platsen? Och ja, vad hotet skulle vara är oklart men faktum är att jag inte stött på detta gräs på de två senaste gångerna jag varit där. Suck! Efter allt besvär.

Lättare då att leta efter sumpviolen i Skullalund, öster om Siggeforasjön. Där är det bara att parkera bilen, gå mindre än fem minuter fram till diket i åkern där tuvorna nickar i blått i maj. Och se där! Några ex att räkna även denna gång. Livskraftig population alltså.

Knepigare miljö är det i Stigsbo rödmosse, på jakt efter sumpviolen i tuvig myrmark att balansera i, med nyupptäckt hål i stöveln (!). Och där fanns det inte alls lika många som jag tidigare sett på platsen.

Allra lättast är det att räkna grådådran hemmavid. Längs banvallen i Ekeby. Synd bara att kommunen inte har uppgifter på floraväktararbetet när de demolerar en stor del av populationen genom att bredda, som jag tycker helt i onödan, banvallen och lägga på matjord vid sidan om, mitt i det torra grus där grådådran trivs. Efter arbetet i fjol är nu antalet grådådror i år kraftigt reducerat. Skärpning, kommunen! Är man som jag en liten fadder för en växtplats för en sällsynt växt så vill man ju att platsen respekteras/skyddas.

Grådådra i maj

Grådådra i frukt

Förstörd växtplats...

Det är just det floraväkteriet går ut på. Att man ansvarar för att bevaka en sällsynt växt på en bestämd växtplats, att åka dit med några års mellanrum och sedan rapportera in till Artportalen. Som ett led i ett rikstäckande bevakningsarbete. Som kan, om det vill sig väl, ligga till grund för skötsel och utveckling av platsen. Men oftast krävs ett starkare skydd, som fridlysning, för att byggherrar ska flytta på sina kranar för en liten "grönsaks" skull.

Bästa färgprakten i mitt frivilliga floraväktararbete finns på Kungshamns gård utanför Uppsala och knölvialen där. Ett till synes snärjigt ogräs i kanten av ett trädgårdsland men så vackert rosenrosa och alltså en sällsynthet!

Jag vaktar dig!

Våga vakta växter du med!

Utmärkta ledord längs utmärkt hjul-led. Sista delen

En plats som rymmer alla sju ledorden för en pilgrim:  Andlighet, Bekymmerslöshet, Delande, Enkelhet, Frihet, Långsamhet och Tystnad.  Engelska kyrkogården på Hanö.

Ända sen jag för över tio år sen var på en retreat över en helg har jag tänkt på detta med tystnad mellan människor. Det finns god tystnad. Det finns spänd. Och det finns säkert en rad andra sorter. Det sjunde och sista ledordet för vår pilgrimscykling är Tystnad.

Så mycket ord vi omger varandra med. Utan att vi tänker på det. En helg i tystnad fick mig just att tänka på det. Ibland behövs det ju - småprat mellan grannar, mellan kolleger är viktigt - men mellan två människor som är trygga med varann kan det vara vilsamt med göromål i tystnad. Medvetenheten höjs. Ibland på mina guidningar brukar jag uppmana mina deltagare att vandra mellan två stopp utan att prata. Då plötsligt hör man ju: fåglars sång, vindens tag i trädkronorna. Och sen pratar vi om det.

Man kan också göra de enklaste vardagssysslor till en meditation i tystnad. Innan jag skriver detta har jag i medveten tystnad plockat upp mina saker efter en dag i fält, vikt tvätten, diskat för hand, gjort i ordning mat och ätit den i den ljuva solen på balkongen och så avnjutit ett glas rosé. Och himlen målade upp ett drömläge för "moln-spotting", vackert ljusspel i de mörka moln som skred allt närmare.

På vår cykling älskade jag morgonstundens alla rutiner. Jag bestämmer mig för att stiga upp och göra mitt, under tystnad. Jag knölar ihop min sovsäck i påsen. Jag rullar ihop mitt liggunderlag. Jag plockar med mina saker, men utan att kommentera något till mitt kära resesällskap som gör sitt på sitt håll. Tältet. Maten. Jag mäter upp havregrynen till gröten. Jag vispar ihop lite torrmjölk. I sällskap behövs inte alltid ord. Våra blickar möts. Ett leende. Tillsammans sen under småprat delar vi vårt enkla morgonmål. Sen fortsätter vi mot det gemensamma målet - en dag på cykel.

Färden går österut genom skogsbygderna. Jo, vi passerar en rad blekingska städer, i alla fall i söder, men bäst gillar jag den tysta skogen. Kanske har vi medvind, kanske är asfalten ovanligt jämn eller backarna snälla, för vid slutet av dagen når vi kusten och Kristianopel. Men än är vi inte där. Dags för lunch.
Ulvasjön bjuder på tystnadsupplevelse. Det är bara en liten kort avstickare. Som ger belöning. Härlig utsikt från höjden över sjön. Efter avnjuten lunch och kaffe lägger vi oss på sittplatserna på de gamla stockarna. Släpper armarna löst åt sidorna. Blundar. Kanske en fågel flyger förbi. En fluga surrar. Annars tyst. Och en höjd medvetandenivå. Ett sommarkort. Bara vi, tystnaden och Blekinge runt som är vårt mål.


En helt annan typ av tystnad möter oss i den lilla, lilla bit av Skåne som vi passerar norr om Sölvesborg. Och järnvägstunneln där. Ett dyrt infrastrukturprojekt från år 1900 läser vi sen på skyltarna. Rälsen är borta. Men vandringen med cyklarna på banvallen som håller på att repareras genom denna tunnel är magisk. Nej, vi ropar inte. Vi lyssnar.

Genom tunnlar, över broar, över vatten, genom städer, längs åkrar och fält, i mål kommer vi. Till Nättraby, där färden började på midsommardagen. Där väntar bilen. Och godfika. Tack Ullis och Anders! Och tack Thomas för midsommarsillen och mycket mer.

Utmärkta ledord längs utmärkt hjul-led. Del 6

Det sjätte ledordet för en pilgrimscyklist är långsamhet. Ingenstans på nätet hittar jag historier om "vanliga" cykelsemestrar. Som vår. Det jag läser handlar ofta om extremprestationer som cyklister som korsar kontinenter, om Vätternrundan , ja, till och med att springa Vättern runt. Sommarprataren i förra veckan, Kanadas ambassadör i Sverige, hade i sin ungdom cyklat 500 mil på 40 dagar, ett snitt på 12, 5 mil om dagen.

Vi räknade inte mil. Vi samlade på upplevelser. Takten var tillräckligt långsam för att känna den tunga doften av blommande fläder och schersmin. Vi gick i uppförsbackarna i skogsbygderna och kunde då läsa på de små skyltarna om torparnas liv där i skogen för hundra år sen. Vilken bilist på dessa vägar hinner se och läsa dessa små pärlor?

Vi cyklade tillräckligt långsamt för att höra Mörrumsåns porlande strömmar. Och när vi stannade för att läsa ännu en skylt om historien i bygden längs den gamla banvallen föll min blick på något grönt och högvuxet vid åns vatten: en safsa! En ormbunke bara sedd i floran förut, en för mig ny växtart! Lycka för en botaniker.

En dag cyklade vi inte alls. Då utforskade vi istället under en hel dag Hanö, Blekinges exotiska ö med bland annat avenbokskog. Den största ljudupplevelsen där var stenarnas klirr i vågskvalpet vid solnedgången på Bönsäcken, ett rev på den nordvästra delen av ön.

Genom de små samhällena cyklade vi tillräckligt långsamt för att heja på lokalbefolkningen. Till och med få en pratstund här och var.

Och man kan cykla i ett Marathonlopp! Den erfarenheten gjorde vi i 21 kilometer söderut från Kristianopel. Vår fart på cykel var i takt med elitlöparnas takt springandes. På så sätt kunde vi följa en av löparna, en stark tjej, en av de främsta, under en längre tid, och se hennes sega men energisnåla löpstil innan vi sakta gick om på cykel. Hon tillhörde inte de som sprang veteran-SM i Marathon, det var helt klart. Det gjorde de andra.

Vid rökerierna vid kusten som vi passerade luktade det rökt fisk. Förstås. Mellan öarna tog vi säsongens första tur med en mycket långsam men mycket vacker gammal båt från 1868 som förbinder den blekingska skärgården i sidled. En bra turist-ide´, tyckte vi, och det sa vi också till kommunalrådet som också åkte med premiärturen. Rökta fisken blev verkligen en av många teman för vår 10-dagars-tur.

Vi sjöng långsamhetens lov längs 40 blekingska mil . Och det gjorde oss gott.