- Det är jag som är Ola!, tycks han viska, gubben där på stammen. Stor potatisnäsa och gapande mun. Men det är ju ingen riktig gubbe bara en väldigt knölig asp, med en stor s k vril mitt på.
Vi vandrar i orörd skog, i naturreservatet Olas skifte, så orörd skogen nu kan bli i norra Uppland, där de gamla bruken gick lös på skogen rejält under storhetstiden. Skiftet här höggs inte ner då, tack vare en envis och trilsk markägare, Signe, som alls inte ville sälja sin skog. A, J och jag hoppar vigt mellan mossiga stenar och blöta pussar som vårsol ännu inte torkat ut. Av de allra sista snöfläckarna gör vi säsongen definitvt sista snöboll.
För det är ju vår nu. Spridd i mossan i granskogen nickar blåsipporna, ännu lite tveksamt i morgonkylan, men innan dagen är slut öppnar de sina kronblad helt och hållet i solgassiga gläntor. Vi spanar efter björnidet som enligt uppgift ska finnas i skogarna här i ödemarken. Hoppas Nalle har flyttat. Men att snava över ett tomt ide vore ju bara lite lagom spännande. Tomma hål finns det gått om. J kör ner foten flera gånger längs stigen över stenarna och faller pladask . Men inget hål som vi ser är tillräckligt stort för en björn att krypa in i. Inget rävhuvud tittar upp heller eller biter J i foten. Vilken tur! Inget gryt heller alltså.
Vi mumsar på övervintrade tranbär på myren, gnuggar skvattram-barren i handen och insuper doften i koncentrat, medan vi avnjuter förmiddagsfikat i solen, sittandes på spången. Även om det mest är tall och gran som vi möter så är en och annan pelare av ek här mitt i gamm-skogen. Förvånansvärt grov. Vi kramar dem.
När vi gått oss varma på den 3,6 km långa slingan har solen stigit till värmande höjd. Vantar, mössa och halsduk är förpassade till ryggsäcken sedan länge. Och resten av kläderna åker av i bara farten vid fika- och badplatsen vid Vällen. Och så var plötsligt majdoppet ett faktum. Härligt att värma sig vid elden ändå. Och med korv till.
Men vem var Ola? Egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar