Nej, bilden är inte felvänd. Det var precis så här den såg ut, björken med nyutslagna musöron, där jag låg på rygg vid Mälarens strand. Med blicken mot skyn och insöp vårens alla intryck. Varvet vid Fyrisåns utlopp var nästan tömt på båtar. Vårens första segel fylldes med luft ute på fjärden. Och där, där var ju vårens första lärka! Hej, har du flugit långt? Är du inte trött?
Bara ett stretande par fanns på plats på varvet med båten fortfarande på landbacken. Och ett stenkast därifrån, vid Skarholmen, var det numera öppet vatten; trappan där jag gått nerför med mina skridskor skramlades i handen i vintras ledde nu rakt ut i det våta, utan bärkraft. Såvida man inte tar en simtur förstås. Men det finns det bättre platser för än denna.
48 29 49 30.
Nej, detta är inget telefonnummer, utan de punkter i hittaut-projektet som hade tagit mig hela vägen från Hågahögen på cykel genom Nåsten och med viss möda men även stor njutning ända till denna idyll vid Mälaren. Tänk att det finns så många spännande platser i Nåsten som jag ännu inte hade varit på! Jag som har sprungit kors och tvärs på mina löprundor tidigare i denna skog. Klipphällarna vid Högby hatt och vid punkt 29 var imponerande. Rundslipade så det kändes som om man kunde vara på en skärgårdskobbe. Det var de väl en gång! Fler gillade 29:an för där fanns ett läger med madrasser och vindskydd. Och kex låg kvar på fikaplatsen på hällen. Någon hemlös? Ett lajvgäng?
Vårdsätra skog senare längs vägen är av mig inte fullt lika utforskad. Vitsippsbackarna under de skira lövkronorna bjöd på själva sinnebilden av våren. Så fantastiskt vackert! Det kändes magiskt att susa fram på rätt jämna stigar i denna lövsal, till skillnad från sträckan i Nåsten då cykeln fick ledas över rot, sten och blöta kärr. Och punkterna i Vårdsätra var lätta som en plätt. I Nåsten har jag fått kämpa med flera stycken!
Att leta kartpunkter så här är lite som att passera och ta sig förbi milstolpar i livet: bostad, utbildning, kärlek, barn mm mm. Vissa punkter får man kämpa länge med att hitta. På vägen hamnar vi kanske i rosensnår, gör oss illa och får vända. Andra gånger leder livets stig oss ut på gungfly och vi är rädda att gå under. Får ta en ny kompassriktning, börja om. Kanske ge upp en punkt och gå vidare utan att ha funnit det vi letat efter.
Men det finns inga misslyckanden. Bara nya lärdomar.
Det är trevligt att läsa på din blogg om alla naturupplevelser. Det är så att man börjar längta ut i skog och mark. Egentligen är det synd att man inte tar sig ut mer, när det finns så mycket vacker och orörd natur här i Uppland. Och jag uppskattar ditt sätt att skriva med tankarna där du jämför försöken att hitta rätt i skogen med de försök man gör att hitta rätt i livet.
SvaraRaderaMå bra!