Apropå just nu blommande träd...

... så drar jag mig till minnes en resa. Den gav frukt. Det vill säga, det blev en reseberättelse, som jag här publicerar:

"Det hade inte regnat på tre månader. Tills någon dag innan vi kom körandes på den smala grusvägen i La Gomeras berg. En meter ifrån bilens vänstra sida stupade det brant utför. På bilens högra sida var det lika brant uppför. Vägen slingrade sig likt en slug orm utefter branten. Det var söndag. Vi hade kommit fem minuter efter stängning till affären i San Sebastian vid kusten. Ingen mat. Snart skulle mörkret vara över oss. Runt omkring oss var främmande ljud, konstiga lukter, okänd terräng. Framför motorhuven fanns block, sten, grus och sand, men knappast en farbar väg. Den hade regnen delvis spolat bort.

Vår lilla röda Polo, hyrbil, behöver en väg att köra på, helst en asfaltsväg, åtminstone något av grus. Detta var mer än vad vårt skröpliga transportmedel klarade av. Det var tur att tjejen bakom hyrbilsdisken inte var från ön, att hon inte visste var Lo del Gato låg. Hade hon haft en aning om vägens skick till detta vårt slutmål skulle hon inte släppt iväg oss med hennes hyrfirmas bil.

Det blev till att kliva ur bilen. Lyfta bort de tyngsta stenarna. Trampa till de decimeterhöga nivåskillnaderna i sanden, som strömmande vatten hade skapat. Be en stilla bön att vår lilla röda skulle klara sig helskinnad igenom. Och vi med. Anders satt bakom ratten, jag lotsade honom förbi de djupaste kratrarna i det som skulle likna en väg. Till sist var det lättast att klara nerverna genom att gå eller ännu bättre springa efter bilen då det inte förelåg några akuta hinder i vår framfart.

Läs hela reseberättelsen till La Gomera.