Reseberättelse från La Gomera

Reseberättelse från början.

"...Det var värt nervkittlingen. Många gånger om. Efter ha passerat Benchijigua blev det t o m asfalt att köra på den sista biten ner till vår by Lo del Gato, kattdalen. Vi parkerade bilen vid vägs ände. Framme. Lättade över att bergen och den hägrande vandringen fanns alldeles inpå knuten, utan att vi skulle behöva använda Polon de närmaste dagarna. Foto: Anders Östlin

Att sedan väskorna var tunga nerför den stenlagda trappan i byn kändes som en bagatell i sammanhanget. Att den medhavda husnyckeln inte passade i låset likaså. Och att innehavararen av reservnyckeln inte var hemma. Och inte heller hade vi ju någon mat. Men den randiga katten Tiger kom fram och strök sig mot våra ben. Ett ungt tyskt par stod oss bi i vår nyanlända sits. De hade valt att leva av vad jorden gav i denna gomeriska dalgång. De bjöd på en kopp kaffe och lite av deras ekologiska varor i en kasse till oss. Och när kaffet var urdruckit hade mörket sänkt sig i en hast. Där ute tog nu grodornas intensiva kväk-konsert vid. Stjärnorna tändes. Och Ralph dök upp. Han bistod också med lite proviant. Och en extranyckel till vårt hus. Till sist alltså: ett tak över huvudet. Fram med medtagna ljus, på med gasspisen, var var kaffet? Välkommen till Lo del Gato, hälsade Tiger, och flyttade genast in till oss och intog sin plats i den färdigbäddade sängen.

Gomera är vandringsön framför allt. Kanarieöarna med sina hotell och stränder är ett känt koncept. Gomera har det också, i San Sebastian, Playa Santiago och framför allt i Val Gran Rey, huvudorten. Ön saknar större flygplats. Hit kommer man därför med lite extra besvär, båt från Teneriffa, och de är vandringsentusiasterna, framför allt de tyska, som tycks ha gjort ön till sitt turist-paradis. Vandringskartor och broschyrer är tyska. Stigarna är många, skyltarna om rikting och avstånd fräscha och informativa. För att möta efterfrågan, till synes helt nyligt utplacerade.

Att vandra är som ett koncentrat av livet, åtminstone den sortens liv jag gillar. Som botaniker är det en aldrig sinande ström av av överrraskningar. Som hängiven friluftsmänniska och naturälskare är det allt vad jag drömmer om av skönhet och friskvård. Med friska, starka muskler är det ett enastående sätt att testa sin uthållighet under en lång dag av varierad vandring. Uppåt ibland med flåsande andetag. Neråt ibland då lårmusklerna skriker och koncentrationen måste vara på topp för att inte halka eller trampa fel. Som andlig varelse på denna jord är vandring meditativt och utvecklande. Som äventyrerska, för det mest orädd sådan, kittlar det lagom mycket av fjärilar i magen när stigen går en meter från det bråddjupa stupet. På vandringen, liksom i livet, stöter man på hinder och motgångar, som måste lösas på ett eller annat sätt. Det stärker ens fortsätta färd mot okända mål.

Vandringen på Gomera var just så. När vi väl hade börjat vandra var resans inledande skede och motgångarna då som bortblåsta. Vår röda bil fick alltså lugnt stå kvar vid vägs ände. Kaktusar, euforbior, palmer och okända örter kommer närmare en vandrare än den som tror sig uppleva detsamma från ett bilfönster. Han har fel. Att vandra är sinnligt. Hinner bilisten stanna för att skala en röd kaktusfrukt med kniven för att innanför taggarna avnjuta en grön, krusbärsliknande saftig frukt? Susar inte bilisten för fort förbi på vägen för att se de lila Veronica-liknande blommorna och vars blad, när man gnuggar dem mellan fingrarna, doftar av aromatisk atlantkrydda. Och hinner han plocka den fallfrukten, som på Gomera innebär apelsiner? Varje växt av okänd natur gömde sinnliga skatter för oss att upptäcka. Rosa mandelblommor på kal kvist i bergssluttningen. Kanarisk dadelpalm vajade sina långa, spröda blad i vinden. Agaven sträckte sin meterhöga blomställning mot himlen för att sedan skrumpna ihop och dö. De som var livsstarka stack ut sina vassa spetsar mot vandraren. Faror lurade. Den lösa vulkanstenen var förrädisk, inget att lita på när man satte ner föttena på den ibland lättvittrade bergarten. Taklök i många former spred sig som stjärnor över natthimlen på denna torra mark.

Längs sluttningarna passerade vi övergivna hus, som vittnade om en annan tid på dessa öar. De låg utslängda som några tappade sockerbitar bland övergivna terasser och agave. Tegeltaket inrasat. Nordamerikansk kaktus på väg in i hallen. Terasserna låg på håll som tvärränder i landskapet, på när håll kunde man i fantasin föreställa sig bosättarnas hårda vedermödor med sten och den ständiga kampen om vatten till odlingarna. Alla bergssluttningar vi vandrade i rymde båda gamla och nya tekniker för denna kamp. Levador byggde redan kineser som jobbade som slavar på ön på 1920-talet. Dessa vattenledningar i cement används inte längre, men den modige vandraren kunde följa dess outgrundliga vägar genom berget där vattnet togs från en dal till en annan. Det moderna vattentransportsystemet med långa bruna plaströr i bäckravinerna var inte fullt lika charmigt.

Men många byar lever och mår på kanariskt vis. Män och kvinnor i slitna koftor sitter och gör ingenting på det lokala caféet, en konst som vi i Sverige glömt bort (enligt herr Lindström och Världen modernaste land). Vita plaststolar. Cola-reklam. Skarpt solljus mot den vita husfasaden. Högljudda spanska röster ekar mellan husen vid cafét i den lilla byn Imada, när vi slår oss ner där för en paus och beställer en café con leche. Vandringsleden ledde oss rakt på, stolarna stod och väntade på just oss. I solgasset stärker kaffet gott. Vi känner oss som det exotiska inslaget i vardagsrytmen bland lokalbefolkningen. En spansk pick-up svänger upp på gatan framför med skrålande högtalare. Ännu högre spanska röster och yvigare gester. Av vilket vi fattar nada.

Vi dricker upp och reser oss vederkvickta för att fortsätta följa de gulvita strecken som markerar vår led. Inte alltid så lätt. Längs vägen i byn växer pelargoner och andra växter vi i Sverige hittar i våra krukor i köksfönstret. Floran vi bär med oss täcker inte in de småväxta örterna uppe på bergen. En ärtväxt. Något från lejongapsfamiljen. Så långt kommer jag, floran ger inget mer detaljerat svar.

Eftersom det alltså regnat strax innan vi kom rinner det nu vatten i bäckfårorna och några vattenfall. Under större delen av året ligger det torrlagda. Nedanför Lo del Gato rinner nu vatten i strid ström, tillräckligt mycket för oss att lägga oss ner i efter en lång dag av vandring. Bättre än duschen i vårt hus, utan varmvatten, jag lovar! Efter doppet är det bara sista backen upp. Hemma. Låt mörkret komma. För säkerhets skull har vi varje dag tagit lagt ner pannlampor i ryggsäcken, om vi nu skulle gå vilse eller av annat skäl bli fördröjda uppe i bergen. Vi hittade alltid hem i tid. Synd kanske att Anders var en så bra ciceron och kartläsare, det hade varit lite lagom spännande att försöka leta oss fram på smala stigar i gomeriska berg.

Det fanns ett annat sätt. Sagt och gjort. Efter middagen en kväll gjorde vi en kortare månskådar-expedition. Almanackan sa fullmåne. På med pannlampan, iväg bort från byns sex gatlyktor och ut i dalen. Grodornas kväkande fyllde åter natten. En hund hördes skälla övergivet en bit bort. Framför oss ett mörkt berg med en upplyst himmel bakom, snart skulle månen bli synlig över kanten. Bakom oss ett annat berg, upplyst av det månsken som ännu inte träffat oss där vi stod i ravinen mellan dessa väggar. I norr reste sig Roque Agendo, La Gomeras mest kända bergsprofil. Inte helt olik Mårran, som skrämde Knyttet i Tove Janssons bok. Roque Agendo i kvällsmörkret i Kattdalen skrämde inte oss. Den blev istället en mäktig fond när månskivan sprack igenom över bergskammen och lyste upp natten. Vi kunde lätt se molnen som blåste in norrifrån med nordostpassagen, hur de löstes upp ett efter ett när de kom över vår dal, poff! Det visade så tydligt hur denna ö kunde uppvisa så helt olika ansikten som vi snart skulle få se.

En av dagarna gav vi oss iväg rakt norrut från Benchijigua, mot just Roque Agendo. Om jag förstått geologin rätt är klippan resterna av en vulkan, själva skorstenen av vulkanen med ett hårdare material än omgivningen. Det lösa materialet runt omkring har vittrat bort. Vi lämnar den kaktus- och euforbiaklädda stäppvegetationen på vår vandring uppåt och vid foten av den stora klippan möter vi riktiga träd: tallar, ljungträd och lager. Vi närmar oss Gomeras norrsida, där nordostpassaden dominerar klimatet, dvs vindar från norr kommer in över de kanariska öarna och sveper in bergen i trollsk dimma och talrika regn. Allt förändras steg för steg. Efter att andfådda nått huvudbilvägen, där utvilade bussturister flockas för ett kort på Agendo och utsikten, är vi snart omgivna av exotiska mossor och lavar som smyckat trädens alla grenar och stammar. Och regn.

Tempererad regnskog i La Gomeras stolta världsarv

Plötsligt befinner åtminstone jag mig i Canadas tempererade regnskogar i väster, känns det som. De är i alla fall lika. Skriver mer om den miljön här. Det blir fuktigt, mörkt och kallt. Lager på lager av kläder åker på. Efter att tidigare på morgonen vandrat i shorts och linne längtar vi nu t o m efter vantar i kylan! Skogen tätnar allt mer, massor av okända arter dyker upp. Vi slår förgäves i floran, där vi står bland knotigt krokiga ljungträd. Ljungträden finns i alla fall med i boken. Var det så här Putte i blåbärskogen kände sig i sagan, då markens ris av blåbär, lingon och ljung var stora som träd? Kanske. Vandringen genom denna förtrollade värld blir vår längsta dagsetapp. Med trötta ben når vi den lilla bergsbyn El Cedro, helt omgiven av skogklädda berg, så olik den tidigare byn Imada. Inte en kotte rör sig, byn verkar helt gudsförgäten. Men Anders vet. Det har funnits en restaurang här, säger han. Jag är skeptisk. Men han har rätt förstås! På skylten vi hittar står det ”Cabana La Vista 200 meter”. De har nog mätt fel, våra ben sa oss det var minst det dubbla.

Vi träffar faktiskt några andra vandrare där, så helt gudsförgätet är inte El Cedro. Och restaurangen, som också erbjuder övernattning, är öppen. Vi beställer kaffe och smörgås och tittar på kartan. Det ser väldigt långt ut hem! Klockan är närmare fyra och vi undrar hur vi ska orka. Någon skjuts från byn verkar inte finnas. Och någon övernattning är inte aktuell för oss. När vi hade svalt den sista klunken kaffe med skummad njälk var det inget annat att göra än att bita i det sura äpplet, dra på sig kläderna, snöra skorna, slänga upp ryggsäcken och börja traska. Anders hade dessutom varnat för en rejäl uppförsbacke! Han hade rätt – igen! Men benen var fulla av ostmacka och vägen uppför bjöd på tillräckligt vackra upplevelser att vi travade på rätt lugnt och fint. En enkel bilväg, inte grus denna gång, utan stenbelagd med platta, stora stenar. Helt omgivna av den säregna skogen,som slöt sina kronor ovanför våra huvuden, vandrade vi som i en tunnel. Nöden var inte så stor. Lyckan stod oss bi, för alldeles uppe vid huvudvägen fick vi skjuts av ett tyskt par, som körde oss till den plats där vi många timmar tidigare hade beundrat utsikten tillsammans med bussturisterna. Vi slapp oroa oss för att stupa av trötthet. Och för att vi skulle bli tvungna gå nerför den knaggliga stigen i mörker. Vår tacksamhet mot ”tyska samariter” var stor. Tur att vi köpt choklad också i El Cedro. Anders tog upp den ur sidofickan ur ryggsäcken för att fira vår framfart – och där! – till vår stora förvåning ramlade en påse hemlagad kola ner på marken! Göstas kola! Nyårspresenten, som försvann spårlöst under det nya året, som verkligen hade behövts vid kalla nyårsbad och andra kyliga, energikrävande strapatser hemma i Sverige. Anders hade letat överallt efter den. Vår tacksamhet mot Gösta var också mycket stor. Stärkta av choklad och julgodis, som smälte ljuvligt i munnen, dansade vi nerför stigen den sista biten till Lo del Gato.

Då hade vi redan bestämt oss att ta en vilodag dagen därpå! Det var tanken på den planen, att i lugn och ro bara få njuta av bergen och utsikten vid bordet på det vackra terassgolvet i kakelmosaik, som var vår motor och sporre i mål, åtmistone för mig. Det är en sak att vandra, pusta och flåsa. Man måste få andrum att smälta alla intryck, alla dofter och enastående vyer. Under vilodagen koncentrerade jag mig på det. Att få kliva ut genom fönstret (!) till terassen med ännu en påtår av kaffet tillagat på husets gasspis. Att få se andra vandrare dyka upp på deras väg förbi vår by. Att se Andy slita i sitt jordbruk, medan vi njöt av semester, en lagom varm sol och en god bok. Det enda slit som utfördes av oss denna dag var alla stora tallkottar till öppna spisen, som Anders transporterade hem från tallarna i Benchiijugua. Vi eldade flitigt i Martins hemmabygge för att ytterligare öka på myspysfaktorn i huset på kvällen i mörkret. Med hotellnätterna i Val Gran Rey respektive San Sebastian senare fick jag perspektiv på hur lyckligt lottade vi var med detta pittoreska boende i en spektakulär dal, mitt i bergen.

Martins vackert komponerade terass-golv.

Vi hörde fåglar sjunga, vinden susa i palmerna, katten Tiger komma jamande då och då. Men det allra bästa ljudet var från en grävskopa! I flera dagar hade jag gått och oroat mig för Vägen, den förskräckliga. Grävskopa i arbete i dalen kunde bara betyda en sak: att vägen höll på att åtgärdas! Att den skulle bli farbar för oss, så att vi till sist skulle kunna lämna dalen. Visserligen med stor saknad, men oskadda. Hur bilen såg ut under var nog bra att vi aldrig såg. Det kollade inte biluthyraren heller när vi under resans näst sista dag återlämnade vår lilla röda vid startpunkten, San Sebastian, där hamnen var.

Gomeras tredje ansikte, badlivet i Val Gan Rey, är stort och märkvärdigt för många, och visst var det härligt med ett dopp i frustande vågskum mot den svarta vulkansanden, och visst var det vackert med restaurangbord vänt mot solnedgången. Men jag älskade Gomeras två andra ansikten bäst: det första med frodiga dalgångar och dramatiska klippstup, det andra med världsarvsklassad regnskog och dimman som trollskt svepte in över lager, ljung och ekar.

Att det då tar en hel dag att resa hem från detta paradis får bli det pris man får betala, utöver biljetten då. Att släpa tunga väskor genom San Sebastians morgonsvarta gator. Att transporteras över vattnet till Teneriffa i Olsens stora båtar. Vulkanen Teide lyste i soluppgången – inte illa! Att åka transitbuss med Apollo och dess hurtfriska reseledare. Att hamna allra först i check-in-kön för en lång väntan innan planet skulle ta oss till ett vintrigt Sverige. Då är det tur man gillar böcker! Och att vi inte bryr oss om vad andra tycker och tänker. Helt sonika drog Anders upp sin bok ur väskan och använde bagagevågen vid disken som läs-stol medan check-in-kön växte bakom oss av otåliga men brunbrända resenärer. Jag tog hans exempel. Inför allas blickar, där vi satt längst fram. Hade de också under sin semeter stuckit näsan i en nyutslagen rosa blomma på mandelträdet kala kvist och känt doften? Hade de också skalat en röd kaktusfrukt fri från taggar och känt den saftiga smaken? Hade de sett utsikten från Lo del Gato? Det hade vi."