Lågor föder liv

Som tunna, utbrända men raka tändstickor
Bräckliga står de ännu upprätt
För att vid nästa kraftiga oväder dra omkull
Svarta, döda
Men ändå, trots allt - fullt av liv som vänder åter

25.000 fotbollplaner - så stort är det område som brann i Västmanland under den torra sommaren 2014. Men hur ser det ut där idag, två år senare, det ville vi ta reda på.

Länsstyrelsen i Västmanland  har gjort ett bra jobb under den tid som förflutit sedan den ödesdigra branden i början av augusti 2014. Nu är hela området avsatt som ett 6420 hektar stort naturreservat och informationsskyltar  har kommit upp. Och mer ska det bli. Ett helt besökscentrum. Vi möter många olika grupper som liksom vi är nyfikna på detta rikskända brandfält. Vi kör på den "säkerställda" vägen genom området. Och tydliga vägvisare leder besökaren in från tre olika punkter, med i ordningsställda parkeringar.

Vi tar vägen in från nordöst, från Hörnsjöfors, väster om Västerfärnebo. Det känns dramatiskt. Vi möts av nakna stenblock, brända träd, både ståendes och liggandes. Men grönt är det ändå. Mossan lyser grön i fuktiga diken. Mjölkörten frodas, men har nu gått i frukt. Tänk vad här måste ha lyst i dess lila färg tills helt nyligen. Högt gräs växer tätt. Och björkslyet har redan skjutit i höjden, pionjär som den är. En fågel eller två hörs pipa på avstånd. Men mest är det tyst, tyst. Lite spöklikt.

Vi lämnar bilen och vandrar ner på en mindre väg till Acktjärnen. Där finns en s k "fast fotopunkt", dvs man uppmanas att sätta sin mobilkamera i en fast hållare, ta en bild för att sedan tagga den med #Acktjärnen. Då får vi väl göra det då. På detta sätt dokumenteras utvecklingen i området. Eller successionen som det heter på akademiska.

För det är ju så. Livet vänder åter efter branden. Först på plats när marken svalnat kommer sällsynta skalbaggar som kan känna lukten av brand på mils avstånd och sedan spirar brand- och svedjenäva, vars frön är helt beroende av höga temperaturer för att gro. Elden var förr ett naturligt och regelbundet inslag i skogen och arterna anpassade sig. Allt i ständig växelverkan. Gamla tallar kan med hjälp av sin tjocka bark överleva många bränder som individ. Den tjocka barken är helt enkelt en just en sådan anpassning till regelbundna skogsbränder. Sen kom människan. Och gjorde skogsbränder sällsynta.

Nu skapar livet sig självt i Hälleskogsbrännan i Västmanland. I det till synes döda, svarta spirar livet. Dess egen inneboende kraft.