Upplyst

Jag ser ljuset, skrev jag i ett nyligt inlägg.

Och än mer upplyst känner jag mig efter att ha sugit åt mig varenda ljusstråle som nått mig från radions Vinter i P1, med pastorn Tomas Sjödin, som för fjärde gången har röstats fram av svenska folket att få förgylla dagarna kring jul och nyår. Tema ljus, i år. Vilken mästare!
Hans debutbok, När träden avlövas ser vi längre från vårt kök, plockar jag fram ur hyllan. Det får bli en bok att läsa om under det år som följer (nu hinner jag inte läsa ut fler än de redan 45 lästa böckerna 2016)

Men när träden lövas hos oss ser vi mindre från vårt kök...

Mörkret blir inte längre så mörkt när man delar det med någon, berättar Tomas. Visst är det så. Jag erkänner också att jag är mörkrädd, mest för fysiskt mörker. Det andra mörkret, det inre, kan man skingra så enkelt, att dela med sig av sitt mörka:

Tomas berättar på sitt alldeles eget trygga vis:
"Om vi aldrig blottar våra sår skjuter vi omedvetet varandra ifrån oss och försent kan vi tvingas upptäcka att vi blivit ganska ensamma i vår "allt är väl"-värld. Att prata är ett sätt att driva mörker på flykten. När saker är sagda stillnar ofta luften. Ett förlåt. Ett "jag är ledsen", kan ibland räcka för att förvandla slitsamt tigande till vilsam tystnad, mörker till ljus".

Och sen en låt, "Tack", av Bo Kaspers orkester som jag inte tidigare hade hört, men vilken vacker text:

Tack för att just du finns, håller dig till mig Jag ska aldrig ta för givet att somna bredvid dig Tack för alla gånger du sträckt ut din hand

Och hjälpt mig komma upp ur det jag hamnar i ibland Tack för alla dagar som vi kommer få Tillsammans med varandra, jag tror det kommer gå Gå så mycket bättre än det gjorts till idag Att du aldrig kommer ångra att det blev du och jag Det tog tid att vända båten Jag trodde att jag blev lämnad kvar Det tog tid att bli förlåten Och med allt vad det innebar Tack för att just du finns Håller dig till mig Jag ska aldrig ta för givet att somna bredvid dig

Efter denna känslostorm, denna dos ljus och andlig styrka vill jag möta 2017 med öppna ögon och en ännu starkare tillit till världen.

Genom handling.

Dan före dan

Solen letar sig in från unika vinklar så här i midvintern.
Den röda duken ligger på köksbordet.
Den röda trearmade ljusstaken har jag satt långa, vita ljus i.
Radion berättar om nöden och dödande skott i vår mörka värld.
Och Bibi Rödöö, gäst i P4, talar om behovet av eftertanke (med anledning av hennes roll som julvärd i P1 på julafton och hennes roll som producent för stundande Vinter i P1).
Allt är färdigbakat och förberett.
Knäckebrödet, sillsalladen, sillen mm väntar på att avnjutas.

Amaryllisen slokar.
Kulorna i min lilla skogsgran (ja, stulen vid en skogsbilväg - fy!) glittrar.
Jag har hissat flaggan, ska ut och hala den snart. Drottningen och min mamma fyller år.
Kroppen är i trim efter förmiddagens löprunda - en härlig form av ljusdos!
(apropå mörkerreportage i förra veckans Godmorgon Världen!
Under löprundan säger jag hej till dem jag möter
(apropå Göran Rosenbergs krönika om civilitet i samma program)
Bocken hälsar välkommen på trappen, dock ej utan snö i år.
Klimatförändringsfasa grumlar julfriden.
Så även rapporten om problem för syriska familjer att återförenas i Sverige. Svensk byråkrati.

Tegelfasaderna utanför fönstret färgas djupröda av solens nedåtgående strålar.

Jag ser ljuset! Jag ser ljuset!
Måtte 2017 bli ljusare än det år vi snart skriver bokslut om.

Låt oss vara modiga. Vi är rädda, men vi agerar ändå. Alla efter sin förmåga.

Guds frid.

GOD JUL

Dagens djupdykning

"Att vara filosof betyder inte bara att tänka subtila tankar, inte heller enbart att bilda skola, utan att älska visdomen så att man lever i enlighet med det som den föreskriver, ett liv i enkelhet, oberoende, ädelmod och förtröstan. Det är frågan om att lösa några av livets problem, inte bara i teorin utan också i praktiken."  (Henry David Thoreau ur Walden i översättning av Peter Handberg)

Kanske något att tänka på nu fyra dagar före jul.
Att besinna sig i julhandeln.

Köp lite mindre, var lite mer filosof.
Sitt bara där och stirra på granen.

Arbetstid, arbetsdag

Övertid som fryser inne.
Ingen extra ersättning.
Nej, vi kan inte ta in någon ersättare som kostar pengar, säger arbetsgivaren.

Man kan uppenbarligen ha det så på jobbet idag, i vårt land så fullt av regler och rättigheter.
Att folk står ut!

Historien jag hörde häromdagen gav mig perspektiv. Arbetsdagsförkortningsexperimentet i Mölndal på radio gav mig också nya fakta i det ämne som jag skrivit om en del här (vilket härligt långt ord, förresten!). Att det ska vara så svårt att ha det bra på jobbet. Kan det vara så svårt att lägga om scheman i t ex vården? Rektorer på skolorna lägger ju nya scheman varje termin...: lärare, lokaler, klasser.
Och så kan jag inte släppa den siffra från en undersökning som visar på hur mycket vi privatsurfar på jobbet: 2 timmar varje dag! Detta gäller ju då de som sitter vid ett tangentbord hela dagarna, inte de i handeln, vården eller skolan. Men ändå! Där har vi ju sextimmarsdagen redan. Då skulle vi vara mer effektiva på jobbet. Tror jag.
Roland Paulsen skriver mer om arbetslivet och att ha för lite att göra på jobbet i söndagens DN.

Jag är bortskämd med all den variation jag har i mitt arbetsliv och alternativa sätt att dra in pengar.
Ett snabbt överslag över det gångna årets inkomster visar att endast 70% drar jag in på utfört arbete, som timanställd, och som företagare. Resten drar jag in på att öppna mitt hem för världen genom min roll som hyresvärd. Det motsvarar många arbetstimmar det.

Bortskämd var det ja.
I gnistrande solig, frostig och kylig vinter gav mig ut för årets sista fältbesök. Extremt sent i år - det beror på träden. De sista träden i Länna-trakten skulle få naturvårdssnitsel. Det var en liten, kurvig och hal väg jag svängde in på mot Hjälmsätra och jag hann tänka att hoppas jag kommer härifrån på denna väg, att jag inte slirar i backarna och inte kommer hem. Hann knappt tänka det när bilen med sand passerade och gjorde vägen mer farbar. Och mig lite tryggare.

För att de som ska hugga fritt kring de gamla, grova ekarna ska kunna hitta träden får varje träd en snitsel. Materialet i snitseln är nedbrytbart, ej i plast. Jag tog mig runt med hjälp av gps:en. Det skorpiga snötäcket som töat och sen frusit igen krasade högt där jag gick i terrängen. Solen flödade över fälten och isen på sjön hade lagt sig. En riktig ljus-chock. Det var lite klurigt att nå runt med måttbandet runt den allra grövsta eken, den mätte 450 cm i omkrets. Intill den stod en stor gran som jag vill att den fälls. Då mår eken bättre.

Trots att jag höll mig i rörelse hela tiden frös jag lite i minusgraderna. Foten i ena kängan började domna. Inte läge för något kaffe ute direkt. Jag tog kaffet i bilen i stället.  Men innan jag var färdig kunde jag ta av mig handskarna i alla fall och ta några bilder på min vackra arbetsdag i alla fall.

Sen åkte jag hem. Till värmen. Några mejl senare vid datorn, så var min arbetsdag slut.

Och dagen därpå, lät jag arbetsmejlen vara helt och hållet. Och julstädade.

Älggräs i  vinterskrud

Ooops, vi får skylla på kylan att horisonten blev sne...

Bortskämd alltså, extremt. 

Skog, gnistrande skog

Den frostbitna vitmossan knastrar krispigt på myren.
Och andra mossor lyser grönt i tjocka lager på blocken i skogen.
Träden ligger som plockepinn.
Och solljuset silas genom de granstammar som står upprätt.

Vi har tagit oss till favoritskogen, till Kantalupien!, uppkallat av oss efter den rika förekomsten av kantareller här. Förstås. I alla fall vid ett tidigare besök; nu är svampmängden rätt begränsad. Andra kallar skogen för Styggkärret. Åtminstone står det det på skylten till detta eminenta naturreservat tre-fyra mil nordost om Uppsala.

Vi fylls av tacksamhet över att få sitta här, just på denna stubbe, just denna dag och få insupa det svenskaste av svenska: Skogen.

Tacksamhetstanken får mig osökt att associera till min senast utlästa bok: I tacksamhetens tecken av Patricia Tudor-Sandahl. Under rubriken Skönja livets hemlighet citerar hon en forskare, Sonja Lyubomirsky, och hennes åtta enkla slutsatser om hur vi bör leva ett bra liv tillsammans. Jag sammanfattar torsdagens skogsvandring med hennes punktlista:

1. Räkna dina gåvor
Och det är där i skogen så mycket: förutom mossan och träden även den friska luften, tystnaden och stubben jag sitter på. Ja, hela möjligheten att just vi får ta del av detta. Gratis åt alla, men ack så få som hittar till, eller som tar sig tid.

2. Var hjälpsam
Det är klart jag håller undan blöta, tunga grangrenar för den som kommer efter mig på stigen. Håller ut en hand för det stora klivet över blocket.

3. Lägg märke till små glädjeämnen.
Det är alla sinnesupplevelser vi erfar: tjäderspillningen, älgspåren, kungsfågelns höga pip, lukten av fuktig mossa. För att inte tala om fynden av ek där vid kanten av de speciella gluparna. Så oväntat där i barrskogen. Så vackra.

4. Tacka dem som har hjälpt dig på din väg
Ja, hit till skogen får jag tacka chauffören. Att jag är på den plats jag vill vara i livet får jag tacka alla vänner. Och kanske pappa, som la grunden.

5. Lär dig att förlåta.
Oj, den är svårare. Förlåter gör jag i hjärtat. I ett vidare perspektiv kanske vi borde förlåta de politiker som med sina beslut gör att orörd skog som denna och hotade arter försvinner från vår planet. Eller går sådant verkligen att förlåta? Misstagen är ju många gånger oåterkalleliga.

6. Fördjupa dina relationer till familj och vänner.
Detta är det som är kärnan, livet, och något jag gör varje dag: mötet är det viktiga och det gör man ju på ett riktigt bra sätt på en stubbe i skogen. Gärna med en kopp kaffe.

7. Var rädd om din kropp.
Funkar också mycket bra i skogen. Genom snår. Över block och myr. Uppför backar. Lagom flås. Och långt, långt från stadens gym men med långt vidare hälsobringande effekt. Mervärden. Inget medlemskap krävs.

8. Lär dig att se skillnaden mellan det viktiga och det oviktiga.
Valet var lätt: att åka till skogs med vänner eller att tillbringa ännu fler timmar vid datorn i mitt arbete hemmavid. När man har ett val tycker jag man ska fråga sig själv det: Vad är viktigt? Och styra sitt handlande utifrån sitt eget hjärtas svar.

Vi valde skogen denna torsdag.

Two roads diverged in a wood,
And I - I took the road less travelled by,
And that has made all the difference. 
R. Frost. (1874-1963)

Den bit av Sverige jag älskar (apropå DN:s frågeställning på andra advent om det är farligt att älska sitt land).

Vandra i Västmanland

Vi gjorde en liten höstresa. Se lite nytt. Nya perspektiv. Det var målet. Och i min värld betyder det bara några timmars bilresa, ja kanske inte ens det. Kompassnålen stod på nordväst. Planen var en liten vandring på Bruksleden i närheten av Norberg och sen bo på STF:s vandrarhem i Norberg. Sagt och gjort.

Jag var glatt överraskad av den detaljerade karta som fanns att skriva ut på bruksledens hemsida. Detta skulle gå alldeles utmärkt. Trodde vi. Men trots min förkärlek för kartor och någorlunda goda orienteringsförmåga så snurrade vi en del innan vi hittade vår uttänkta startpunkt vid Lillsjön nordost om Norberg, den gamla bruksorten. Hade vägen byggts om? Kartan inaktuell? Ja, ja. Till sist kunde vi i alla fall komma ut på:

Njutningen är alltid lika stor när man äntligen, ibland efter lite vedermödor, hittat rätt stig och kan sätta den ena foten framför den andra och bara... gå. Skyltarna var det inget fel på i alla fall. Märkningen på träden var lite si och så. Och vädret - ja, det var murrigt och stämningsfullt grådisigt. Inte så väldigt kallt. Utanför bild togs faktiskt ett oktoberbad vid förmiddagsfikat på vår väg mot vandringen.
På Gåsmyrberget tar vi fram köket. Lagar soppa. Äter smörgås till.

Vidare längs leden bjuder skogen på historiska gruvlämningar. Speglingarna i det lugna vattnet i grådiset skapar bauersk stämning. Ganska fint faktiskt.

 Det är aldrig kul med hyggen längs en led. När ska skogsbolagen göra sig av med sina monster till maskiner och förstå att alla tjänar på ett mer skonsamt skogsbruk? Jag förespråkar plockhuggning, där de stora träden skonsamt tas ut med häst. Ja, jag vet, det är åter romantikern i mig som får tala. Men dessa är ett bevis på att det går. (mindre maskiner, dock ingen häst). Det blir då inga kostnader för markberedning eller plantering. Skogen sköter föryngringen helt själv. Det är bara människan som skapar luckorna. Och virket blir bättre! Men har nu skogsbolagen en gång investerat i stora maskiner så vill de ju få avkastning för dessa och då är alternativet denna ödeläggelse av artrikedom. För att inte tala om det hemliga nätverket under jorden, mykorrhizan - helt utplånad! Och det tar decennier innan den har byggt upp sina hyfer/trådar igen, det helt livsavgörande samarbetet mellan svampar och träd.

Det är bra med skyltar men jag ger inte mycket för den tämligen enkla översiktskartan här. Men skylten berättar faktiskt också om Gustav Vasa som flydde genom dessa skogar mot Dalarna år 1520. Så lite historielektion får vi oss till livs även på denna lilla resa.

 Vi vandrar Lillsjön runt. I jakten på en mer strandnära sträckning hittar vi bäverns lämningar tillsammans med den stora hyddan. Intill. Men här lyckas inte Castor med sitt arbete. Och vi går bet på att få se någon trädfällare med stor, bred svans och sylvassa framtänder. Vilket geni! Hans fällande träd ställer å andra sidan till besvär för människan med marker som svämmar över efter deras dammbyggen och man är i vissa fall tvungen att skjuta bäver. Har människan mer rätt att existera än bävern?, frågar vi oss.

Vi svär lite andra vandringsdagen i Norbergstrakten. Är det vi som inte kan läsa kartan eller är leden dåligt utmärkt? Vi passerar i alla fall det tjusiga stationshuset i Klackberg. Vi passerar ett gammalt mässingsgjuteri som ska bli ett arbetslivsmuseum. Och vi ser en spårcentral för längdskidåkning. Off season. Det får duga som fikaplats. Men vi hade ju tänkt oss sjön Boten. Den får vi ta en annan gång.

Inne i Norberg är den gamla trähusbebyggelsen från brukstiden en av sevärdheterna. Kring Norbergsån.

Vi lunchar inne på anrika Värdshuset Engelbrekt. Här har det legat ett gästgiveri sedan 1600-talet. Men någon Tangotårta hos kända Elsa Andersons konditori kan det inte bli efteråt.

För konditoriet har brunnit ner. Var det också byggt i trä, som dessa vackra?