Tjugo tjusiga ord om den tjugotredje

Tjugo rätt på högskoleprovets ordförståelsedel manar till lek med ord. Som i skolan när man lärde sig ord. Och på bloggen tidigare här  och här:

Denna dagbok om den 23 oktober är inte fiktiv, tvärtom, en rätt illustrativ beskrivning av min tillvaro och vardag.

Följaktligen kan jag berätta om en rätt avkopplad dag.

Ingen arbetsgivare, eller lektor för den delen, har gett mig någon åthutning - skulle vara uppdragsgivarens strykningar av mina skylttexter då, ska ändras lite -  jag är fri, förlöst från arbetsgivares band och jobbar en hel del hemifrån. Och ibland jobbar jag inte alls.

Att jobba så gör mig inte på långt när utblottad, tvärtom, jag känner mig rik. Rik på skönhetsupplevelser. Gemenskap. Tid. Kärlek. Men inte rik på prylar.

Att baka bröd, surdeg - överöstes av superlativ från min man! - är nytt inslag i min fortfarande rätt nya tillvaro, närmare naturen och med en strävan att jobba mer praktiskt, göra saker från grunden. Men sömnad med prydlig sömnsmån överlåter jag med varm hand till andra. Men stickning lockar som handarbete, vid brasan med mörkret utanför. Så småningom.

Jag är rik även på hälsa så följaktligen får en klimakterie-kvinna igång extremiteterna ordentligt på löprundan, i nästan en timme. Änderna i dammarna jag passerar ruggar sina fjädrar. De bildar en lite onaturlig koalition där på vattnet, alla i jättegrupp i stället för i familjer. Det beror på maten de utfodras med. Fri mat från markägaren. För att sedan skjutas av skjutglada storstadsbor. En oförrätt mot det fria livet som and, om du frågar mig. Men min klagan skulle inte tåla en överprövning i någon instans alls. Möjligtvis i naturens egen domstol då.

Naturen ska fortsätta ha en tongivande ställning i mitt liv, mina katters liv, i mina värderingar och i min omsorg kring vår jord, min omgivning och mina nära.

Tv ikväll: Bästa mannen. Kommer ju helt rätt med tanke på #metoo-debatten. Jag öser superlativ, programmet var bra.

Och så sist på dan insisterar jag på min nya vana, att i alla väder, i ljus eller mörker gå ner till sjön. Och bara se på vad som finns att se. Blåser det? Är det vindstilla? Saga, en av katterna, insisterar också på att följa med.

Denna lilla essä behöver man väl ingen parlör för att förstå, eller hur?