Livets september eller Förundran

Jag ramlade över ett härligt uttryck i avslutande krönikan i morgonens God morgon, världen! i radio.

Livets september.

Låter vackert, tycker jag.
Är det där jag befinner mig?

Oavsett vad man lägger för betydelse i det finns ett mått av förundran i orden.
Också det en underbar och lite försummad känsla.
Eftersom ordet förekommer i Linnés valspråk, så är jag särskilt förtjust.

"Omnia mirare, etiam tritissima"

"Förundras över allt, även det mest alldagliga." 

En dos förundran finns också i mindfulness, tycker jag - förmågan att med sina sinnen ta in det som finns runt omkring en, här och nu. Som en väg till hälsa.
Inte bara ta in och notera, utan verkligen förundras över allt fantastiskt, stort och smått. Detta är lätt en sådan underbar vinterdag med sol och några minus som idag:

Några dagar före jul lyssnade jag på Alice Tegnérs gamla visor och hittade där i visskatten ett till härligt exempel på ren förundran. Jag bildsätter visan från min bildskatt.
Visan heter: Var kommer det vackra ifrån?

Se mor hur det lyser av regnbågen där

Och se vilka färger som ängarna bär

Och se på linnean vid mossiga stenen

Och blåklint och vallmo där borta på renen

Och gula näckrosorna nere vid ån

Det strålar och lyser av färger så klara

Jag står här och ser och nu undrar jag bara:

Var kommer allt vackert ifrån, säg mor?

Det nyttiga måste ju finnas, mor

Man måste ha kläder och mat och skor

Och allt möjligt annat som mänskor behöver

Men tänk allt det vackra, det blir liksom över

För se hur det glittrar där nere i ån

Bakom förgätmigejen skymtar åns glitter...

Och se hur de ulliga skyarna fara

Jag står här och ser, och nu undrar jag bara:

Var kommer det vackra ifrån, säg mor?

Kopplingen mellan Tegnérs text och Linné sedan: nyttotänket!

Och du, det är väldigt vackert i september!