Stormen

Alfrida var inte att leka med.
Det slet och rev i träden redan kvällen före.
På natten skakade huset och fönsterrutorna skallrade.

Men jag gick aldrig ut och lyssnade på vindens krafter.
Hade jag gjort det så hade jag nog hört hur de ramlade - många träd alldeles i närheten!

Något träd fick vi inte över huset i alla fall.
Andra hus har fått grenar över sig.

Strömmen försvann bara en timme på morgonen men somliga hade svårt att ta sig till jobbet samma morgon. Motorsåg var nödvändig! Andra i kommunen får vänta i flera veckor för att få tillbaka det havererade elnätet.

Jag gick en vända för att se eländet:
att den stora fina granen ovanför badet hade dragit sin sista suck och fallit i vindbyarna är sorgligt! Annars är jag inte så förtjust i granar men denna var ståtlig. Nu står en ensam kvar där i sluttningen.
(men grannarna kanske hurrar för mer utsikt mot vattnet i stället?).

Stormen en nödvändig påminnelse om vårt samhälles sårbarhet.
Vi måste hjälpa varandra när det krisar.
Kommunen gör så gott den kan, men vi har också ett eget personligt ansvar.
Som Erik Helmersson skriver i sin ledare i dagens DN.

En helt annan aspekt av stormen är sedan hur snabbt folk springer ut och hugger upp de fallna stammarna till ved. Men stopp och belägg! Död ved är en bristvara i svensk skog och är ett eldorado för våra små: baggar, mossor och lavar. Som i sin tur gynnar fåglar. Så visst är det tråkigt att många ekonomiska intressen förloras, men vi måste också se skogen som det livsutrymme som den är för många hotade arter.

Så du som har stormdrabbad mark: spara en del av det fallna till våra sällsynta arter.

Läs mer om värdet av död ved här.