Närnatur, närmare än du tror

Röda ringar ringlar fram och leder dig rätt.

– Har denna stig ett hjärta? Tar den mig till mitt mål? Frågan är relevant både genom skogen och genom livet.

Stigen genom Storskogen mellan Jälla och Storvreta har definitivt ett hjärta. Flera stycken faktiskt. Och de är alla av guld.

Par i hjärter

Linden, hasseln, eken – alla skiftar nu i oktobers guldgult. Men det är linden som bidrar med det hjärtliga. Vi vandrar en oktobersöndag genom denna varierande och stadsnära skog: över hällar, genom fuktig björkskog, förbi mossiga storblock. Men där bland allt det gula lyser det av röda runda prickar också, aspen kompletterar paletten och ökar den intensiva skogskänslan.

Flush i hjärter

Jälla-leden ringlar sju skogliga kilometer från Jälla till Storvreta. Här finns även motionsspår och kortare vandringsslingor. Och vindskydd. Kaffet smakar lika gott vid båda. Det nordliga ligger mossigt inbäddat bland blocken men är samtidigt närmare väg, och därför mer slitet och lite klottrat. Vi gillade det södra bättre, placerat i sluttningen av ekar, gran och tall.

Passar inte vindskydd alls som viloplats bjuder mossan mjukhet dig att lägga dig raklång på rygg. Vad är mjukast: vägg-, hus- eller kammossa? Eller kanske en mosaik av alla tre? Pröva att bara titta upp i träden. Lyssna på en och annan fågel. Se trädens grenar vaja i höstvinden. Och bäst man ligger där kommer du i ögonhöjd med skogens trumpeter! Där står de ju. Och en och annan tordyvel tumlar också runt på leden.

Vi vandrar inte alla sju kilometrarna norrut. Vi skulle vandra samma väg tillbaka. Men vill man gå hela leden utan att behöva gå hela 14 km går det alldeles utmärkt att ta Upptåget åter till Uppsala.

Välkommen ut i trollens skog!

Varsågod och ligg ner på moss-madrassen!

Höst i Florarna

Risön, med övernattningsstugor, kor och eldstad. Med mera.

Hur var det nu han skrev i "Storm", den sedan utnämningen i torsdags så ofta citerade diktraden av Tranströmer:

"Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor, högt över trädet."

I Florarna, under en av de sista septembernätterna, överröstades bara stjärnbildernas stampande av eldens sprakande, där vi satt kring Risöns eldstad omgivna av betade marker och granne med raststuga för vandrare. Under en enorm stjärnhimmel. Fyra kolleger med naturen i centrum. Mat och dryck. Mätta och glada och hänförda.

Efter natt i välutrustade stugan i Västergärde ett stenkast från Risön väntar höstmålad skog. Nu är det lönnens tur att spraka, men inte ljudligt men som färgkaskad bland de täta barrträden. För det är barren som dominerar i dessa norduppländska skogar. Därför är det lite överraskande när vi då hittar lindens nu gula hjärtan på stigen där vi vandrar. Det som börjar med lite ruggig, disig höstmorgon utvecklar sig under dagen till en av de sista riktigt varma dagarna för säsongen. Plagg efter plagg skalas av och läggs i ryggsäcken.

Stoppen blir täta, för har man en expert på Florarna med sig, med öron inställda på fågel, så blir det många anledningar att stanna längs leden. Där snett upp till höger, hör ni tofsmesens lite bubblande läte? Och kungsfågeln, det är inte alla förunnat att höra denna vår minsta fågel, när de högsta frekvenserna blir svårfångade då åldern tar ut sin rätt.

Hör ni kungsfågeln där i granen till höger?

Snart träder vi ut på den del av området som gör att dessa marker kallas för ett stycke Norrland: den vidsträckta myren, nu målad i rostfärgad höstdräkt. Vi fikar på en sittplats mitt på en av dessa spänger som genomkorsar myrmarkerna här. Solen värmer allt mer. Det är en sagolik plats. Allra längst av spängerna, 500 meter, är Kungsspången, som Hans Majestät fick i 50-årspresent som exempel på "...insats inom natur- och miljöområdet som kan vara till gagn för allmänhet, djur och växtliv.", som han hade önskat sig då. Det har gått 15 år sen dess. Dags kanske att underhålla dessa spänger. Men på vintern rör man sig ledigt på snön här. Fri från beroende av spänger. En erfarenhet jag väntar att få pröva på.

Spången leder dig ut i ett makalöst landskap.

En vidsträckt utsikt av det sällsyntare slaget.

Den absolut charmigaste delen av vandringen denna gång i Florarna leder oss genom gammskogen på nya, knappt upptrampade "Torrstigen". Högre upp än den stig som ofta översvämmas på våren. Och som ett tecken på skogens ädla natur: här står den plötsligt framför tårna på oss: knäroten, tassemarkernas orkidé. En lite torr blomställning nu, men ändå. Mossorna genom denna skog täcker rot, sten, block, ja allt: en riktigt fin skog alltså!

Tassemarker...

Till lunch vid Vikasjöns strand har solen antagit sommarvärme. Och där kommer den ju till sist, pingpongbollen med skaft: den söta stjärtmesen! Flocken drar förbi lika fort som de dök upp. Med fantastisk utsikt från vår sittplats, med trevligt sällskap och underbar lunchmat som vi delar gör det stunden helt och hållet fulländad!

Vikasjön - här är gudagott att fika!

Rofyllt och havsnära

Det var längesedan någon drack vatten ur pumpen på gården. Det var längesedan någon tog en fika på verandan. Och vem vet när stigen genom gräset ner till vattnet trampades senast av en mänsklig fot. I gräset som doftar av högväxt kungsmynta och där solvändans breda kronblad lyser i gult i kapp med höstens soltrålar.

Tänk att ha en stuga granne med havet, med egen naturlig sandstrand och allt - och så står den här - övergiven! Är det månne vuxna barn med upptagna liv som inte har tid att förvalta detta vackra? Fram med lien, hörni, och slå denna lilla pärla och ge backen den vård den förtjänar!

Vandringsstigarna vid Riddersholms naturreservat alldeles söder om Kapellskär, öster om Norrtälje har tagit oss till denna bortglömda (?) plats. Även herrgården nära vandrarhemmet har passerat bäst-före-datum och den ståtliga allén mot vattnet är rätt gles numera. Men markerna här, de betade backarna, strandängarna, de grova träden och hassel-lundarna bjuder oss sin prakt i begynnande höstskrud. Och havet - havets dragningskraft består oavsett om någon mänsklig närvaro finns där eller ej.

Så fort vi trätt in genom "porten" upptäcker vi mattan av skogsbingel som täcker marken. Typisk lundflora. Vet du inte hur skogsbingel ser ut kan du bara ta fram plånboken och kolla in växten på hundralappen. Kanske inte så spektakulär, men den gav visst herr Linné avgörande slutsatser i hans beskrivning av växternas sexualsystem (bingeln har hanblommor och honblommor på olika individer). De betande korna håller strandängarna öppna här och gör skogen luftig och luckig, lätt att gå i. Vi kramar de grövsta ekarna som här mår bra med mycket svängrum omkring sig så att de kan bli ännu äldre, ännu grövre. De riktigt heta botaniska rariteterna i form av flera orkidéer får vi återkomma till, de ska växa i ett rikkärr i området, och de blommar på försommaren.

Den fina sanden på vid den privata stranden kittlar oss mellan tårna och när vi kliver över blåstången knastrar det och luktar hav. Varm av vandring och ljumma havsvindar doppar vi oss snabbt i septembervågorna. (jag vet, det är privat, men det gick inte att motstå vattnets lockelse!). Från klipporna vid utsiktspunkten längre österut avnjuter vi fikat och ser båtarna lojt komma och gå.

Havet är verkligen som bäst i september!

Inspirerad av dagens utnämning, Nobelpriset i litteratur till Tomas Tranströmer. Här en haiku:

vandring vid havet

hassel lind höstelixir

svamp mustig väntar

Mitt liv med katt

Ska hon heta Elsa? Eller något annat? Helt underbar är hon i alla fall, vår nya familjemedlem, en liten grårandig älskling på fyra ben och med den mjukaste päls. Det har gått ett halvår sedan vår Eddie fick dra sin sista suck, läs mer, och vi sörjer honom fortfarande. Nu var det dags att vår Rex åter skulle få lite sällskap. Den person som inte smälter i åsynen av dessa små varelser måste ha ett hjärta av sten. Se bara vad man gör för en lite katts skull:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/har-raddas-katten-ur-roret

Jenny Diski fångar träffsäkert samvaron med våra fyrbenta vänner och vad den gör med oss i hennes bok "Främling på tåg":

"Ibland när en av katterna sitter i mitt knä får jag den här mycket ovanliga känslan av att jag lever helt och hållet i det nuvarande ögonblicket, en känsla av att jag uppfattar nuet som det verkligen är med en otrolig skärpa och att jag är en del av något stort. Jag upptäcker att jag är häpen över att en varelse som tillhör ett annat släkte, ytterligt olikt mitt, hedrar mig med sin närvaro och tillit genom att sitta på mig och gå med på att jag klappar den. Detta vardagliga ögonblick där hemma känns, tycker jag i sådana stunder, lika ofattbart som det skulle kännas att att få kontakt med en tänkande varelse på någon annan planet. Den här varelsen med sitt eget och helt annorlunda medvetande och jag med mitt kan sitta tysta och njuta av varandras närvaro. Jag stryker katten över pälsen, känner musklerna under det löst sittande skinnet, följer skelettets olika delar, ryggrad, skulderblad och skallben med mina masserande fingrar medan katten spinner och njuter av den fysiska kontakten och uppmuntrar mina utforskande händer genom att pressa huvudet och kroppen mot dem, vänder och vrider på huvudet för att få lite extra uppmärksamhet här och där. Detta är en fullständigt vardaglig händelse men ibland blir jag alldeles andlös av att en annan levande varelse har släppt in mig i sitt liv."

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Vi är glada för vårt lilla tillskott i familjen.