Lyxliv i maj

Lyxliv i maj är tid...

Tid att guida glada människor i linneansk anda.

Foto: Anders Östlin

Tid att känna vinden blåsa i håret.

Tid att insupa Upplands landskapsblommas skönhet - kungsängsliljan.

Tid att jobba ute i praktiskt forskningsarbete. Må Mnemosynefjärilen flyga! Larven lever på nunneört och den brännande frågan är hur marker med nunneört bäst ska skötas (bete eller slåtter eller...?) så att nunneörten och så även fjärilen kan fortleva.

Foto: Anders Östlin

Tid att bara sitta och se löven slå ut.

Tid (och kläder!) att trotsa regn och ändå nå Upplands nordligaste utpost - Billudden!

Tid att cykla genom vitsippsbackar.

Tid att jaga mystiska platser i skogen och få en lott för varje plats.

Foto: Anders Östlin

Tid att balansera på spänger med Johanna.

Foto: Anders Östlin

Tid att ta siesta i solen efter väl förrättat arbete i beteshage.

Tid att utbyta tankar om livet på promenad i en av de långa ljusa ljumma kvällarna.

Tid för klippbad vid havet.

Foto: Anders Östlin

Tid för picknick med utsikt och nedåtgående sol i ett hav av sippor.

Tid för konsten.

Tid att känna.

Tid att leva.

Tid att njuta.

I maj i år var dagarna utan kaffetermos lätträknade!

Stanna tiden - häggen blommar!

Redan har halva maj gått, hjälp vart tar tiden vägen? Hinner jag njuta? Hinner du stanna upp och uppleva maj månad med alla dina sinnen? Försök! Mindfulness i naturen, alltså!

Solen bränner hett på min bara axel.

Lärkan drillar oavbrutet.

Det hårda, lite ojämna, stenblocket jag lutar mig mot skaver lite i ryggen.

Vinden blåser hårtestar hit och dit.

Trafiken hörs - tyvärr - men på håll.

En stare landar på betesbacken i Hågadalen.

Molntussar glider fram men hel molnbank vilar i horisonten.

Blommande vårbrodd och fryle vajar i vinden.

Från kråkan hörs kraa.

Folk vandrar. Med och utan hund. Men och utan sällskap.

Hästar betar i dalen.

Cyklist har slagit sig ner vid en bänk en bra bit bort. Vad är det han håller i? Jo, nu ser jag. Han spelar gitarr! Lika oavbrutet som lärkan drillar. Men vinden gör att jag inte får ta del av hans timslånga konsert. Hör intet.

Gulsparven kan inte räkna till åtta, bara till sju.

Vitsippan sjunger inte alls, men sjunger på sista versen ändå.

Motorgräsklipparna har inlett den långa säsongen av ljudföroreningar. Hörs på håll.

När kommer fåren från dalen upp hit och betar - människans tysta gräsklippare!

Familj med hund leker och stojar vid klippblocken vid Högen.

Sirener tjuter mot okänd tragedi.

Lycka blandas med lidande. En bråkdels sekund kan skilja de två.

Och jag tar in maj med hela mig. Medan tid är.

Apropå just nu blommande träd...

... så drar jag mig till minnes en resa. Den gav frukt. Det vill säga, det blev en reseberättelse, som jag här publicerar:

"Det hade inte regnat på tre månader. Tills någon dag innan vi kom körandes på den smala grusvägen i La Gomeras berg. En meter ifrån bilens vänstra sida stupade det brant utför. På bilens högra sida var det lika brant uppför. Vägen slingrade sig likt en slug orm utefter branten. Det var söndag. Vi hade kommit fem minuter efter stängning till affären i San Sebastian vid kusten. Ingen mat. Snart skulle mörkret vara över oss. Runt omkring oss var främmande ljud, konstiga lukter, okänd terräng. Framför motorhuven fanns block, sten, grus och sand, men knappast en farbar väg. Den hade regnen delvis spolat bort.

Vår lilla röda Polo, hyrbil, behöver en väg att köra på, helst en asfaltsväg, åtminstone något av grus. Detta var mer än vad vårt skröpliga transportmedel klarade av. Det var tur att tjejen bakom hyrbilsdisken inte var från ön, att hon inte visste var Lo del Gato låg. Hade hon haft en aning om vägens skick till detta vårt slutmål skulle hon inte släppt iväg oss med hennes hyrfirmas bil.

Det blev till att kliva ur bilen. Lyfta bort de tyngsta stenarna. Trampa till de decimeterhöga nivåskillnaderna i sanden, som strömmande vatten hade skapat. Be en stilla bön att vår lilla röda skulle klara sig helskinnad igenom. Och vi med. Anders satt bakom ratten, jag lotsade honom förbi de djupaste kratrarna i det som skulle likna en väg. Till sist var det lättast att klara nerverna genom att gå eller ännu bättre springa efter bilen då det inte förelåg några akuta hinder i vår framfart.

Läs hela reseberättelsen till La Gomera.

När värmen kom till byn

Kvistens knoppar har slagit ut! Det blev en alm!

Kabbeleka vid ån.

Och folk spred ut sig nedanför den gamla gravhögen

för att bara njuuta!

Backsippor och andra väsentligheter

"Tänk efter. Vad är viktigt i livet? Vad skänker lycka? Var ligger centrum i ditt liv? Är det där det borde ligga?"

Så börjar beskrivningen av Frälsarkransen. Det hela började som ett radband med olikfärgade pärlor, skapat av biskop Martin Lönnebo. Sedan 2008 finns pärlorna, var och en med sin specifika innebörd. som stenar. De ligger vackert placerade på meditationsplatsen längs Eriksleden.

Vila ut vid den blå Bekymmerslöshetspärlan. Eller förtvivla vid den sandbruna Ökenpärlan. Lägg handen på Kärlekens två röda stenar. Eller be en bön vid den vita Jag-pärlan.

Men fröjdas också över backsippornas just nu gudomliga skönhet!

Ta cykeln, jogga eller varför inte pilgrimsvandra till backen söder om Gamla Uppsala högar och ställ dig ansikte mot ansikte med dig själv.

Vackra visor vid Wiks slott

Wikdagen - en årlig kulturell höjdpunkt vid Mälarens vatten!

Teater - krass verklighet gestaltad av tre brudar i svart

Skrivkonst - tärningar med bokstäver: bilda ord!

Måleri - uttrycksfulla porträtt nere i Bränneriet

Musik - gungande tolkning av Joni Mitchells All i Want i körarrangemang

Teater - fantasimonolog på gräset

Design - fantasifulla mönster på lakan, gardin, spegel, tapeter i Lilla Gröna Huset

Musik - taktfast trampande av turkisk gränspatrull i Ingenmansland, körkillarnas stora insats!

Regnet tömde gräset på Wikfolk.

Det var en mild, men lite tung fuktig luft som vilade över Wik denna dag med kulturen i centrum. Folk vid bänkar. Folk på gräset. Folk vid stranden. Som på Kulturnatten i stan i september gick vi runt mellan de kreativa uttryckssätten i konsten. Efter teatermörkret och de tre tjejernas krassa verklighetsberättelser mötte oss regnet. Bord och gräs tömdes. In till ännu en utställning, ännu en konsert, ännu en uppläsning.

Wikdagen är en gång om året. Men glöm inte att slottsparken står öppen hela året om!

Wik - natur och kultur i skön förening.

På väg på livets stig

Nej, bilden är inte felvänd. Det var precis så här den såg ut, björken med nyutslagna musöron, där jag låg på rygg vid Mälarens strand. Med blicken mot skyn och insöp vårens alla intryck. Varvet vid Fyrisåns utlopp var nästan tömt på båtar. Vårens första segel fylldes med luft ute på fjärden. Och där, där var ju vårens första lärka! Hej, har du flugit långt? Är du inte trött?

Bara ett stretande par fanns på plats på varvet med båten fortfarande på landbacken. Och ett stenkast därifrån, vid Skarholmen, var det numera öppet vatten; trappan där jag gått nerför med mina skridskor skramlades i handen i vintras ledde nu rakt ut i det våta, utan bärkraft. Såvida man inte tar en simtur förstås. Men det finns det bättre platser för än denna.

48 29 49 30.

Nej, detta är inget telefonnummer, utan de punkter i hittaut-projektet som hade tagit mig hela vägen från Hågahögen på cykel genom Nåsten och med viss möda men även stor njutning ända till denna idyll vid Mälaren. Tänk att det finns så många spännande platser i Nåsten som jag ännu inte hade varit på! Jag som har sprungit kors och tvärs på mina löprundor tidigare i denna skog. Klipphällarna vid Högby hatt och vid punkt 29 var imponerande. Rundslipade så det kändes som om man kunde vara på en skärgårdskobbe. Det var de väl en gång! Fler gillade 29:an för där fanns ett läger med madrasser och vindskydd. Och kex låg kvar på fikaplatsen på hällen. Någon hemlös? Ett lajvgäng?

Vårdsätra skog senare längs vägen är av mig inte fullt lika utforskad. Vitsippsbackarna under de skira lövkronorna bjöd på själva sinnebilden av våren. Så fantastiskt vackert! Det kändes magiskt att susa fram på rätt jämna stigar i denna lövsal, till skillnad från sträckan i Nåsten då cykeln fick ledas över rot, sten och blöta kärr. Och punkterna i Vårdsätra var lätta som en plätt. I Nåsten har jag fått kämpa med flera stycken!

Att leta kartpunkter så här är lite som att passera och ta sig förbi milstolpar i livet: bostad, utbildning, kärlek, barn mm mm. Vissa punkter får man kämpa länge med att hitta. På vägen hamnar vi kanske i rosensnår, gör oss illa och får vända. Andra gånger leder livets stig oss ut på gungfly och vi är rädda att gå under. Får ta en ny kompassriktning, börja om. Kanske ge upp en punkt och gå vidare utan att ha funnit det vi letat efter.

Men det finns inga misslyckanden. Bara nya lärdomar.

Ja visst gör det ont 2

Foto: Wikimedia Commons

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som
stänger.
  
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna och vilja falla.
  
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

(Karin Boye, 1935)

Orörda Ola

- Det är jag som är Ola!, tycks han viska, gubben där på stammen. Stor potatisnäsa och gapande mun. Men det är ju ingen riktig gubbe bara en väldigt knölig asp, med en stor s k vril mitt på.

Vi vandrar i orörd skog, i naturreservatet Olas skifte, så orörd skogen nu kan bli i norra Uppland, där de gamla bruken gick lös på skogen rejält under storhetstiden. Skiftet här höggs inte ner då, tack vare en envis och trilsk markägare, Signe, som alls inte ville sälja sin skog. A, J och jag hoppar vigt mellan mossiga stenar och blöta pussar som vårsol ännu inte torkat ut. Av de allra sista snöfläckarna gör vi säsongen definitvt sista snöboll.

För det är ju vår nu. Spridd i mossan i granskogen nickar blåsipporna, ännu lite tveksamt i morgonkylan, men innan dagen är slut öppnar de sina kronblad helt och hållet i solgassiga gläntor. Vi spanar efter björnidet som enligt uppgift ska finnas i skogarna här i ödemarken. Hoppas Nalle har flyttat. Men att snava över ett tomt ide vore ju bara lite lagom spännande. Tomma hål finns det gått om. J kör ner foten flera gånger längs stigen över stenarna och faller pladask . Men inget hål som vi ser är tillräckligt stort för en björn att krypa in i. Inget rävhuvud tittar upp heller eller biter J i foten. Vilken tur! Inget gryt heller alltså.

Vi mumsar på övervintrade tranbär på myren, gnuggar skvattram-barren i handen och insuper doften i koncentrat, medan vi avnjuter förmiddagsfikat i solen, sittandes på spången. Även om det mest är tall och gran som vi möter så är en och annan pelare av ek här mitt i gamm-skogen. Förvånansvärt grov. Vi kramar dem.

När vi gått oss varma på den 3,6 km långa slingan har solen stigit till värmande höjd. Vantar, mössa och halsduk är förpassade till ryggsäcken sedan länge. Och resten av kläderna åker av i bara farten vid fika- och badplatsen vid Vällen. Och så var plötsligt majdoppet ett faktum. Härligt att värma sig vid elden ändå. Och med korv till.

Men vem var Ola? Egentligen.

Härligt himmelska Håga

Favoritställen så här års är backsipporna i bådeFullerö och på meditationsplatsen längs cykelvägen till Gamla Uppsala (blommar snart) och Oxhagen norr om Vattholma med mer blåa och vita sippor.

Och så Hågadalen förstås. Just nu blommar vätterosen vid foten av Predikstolen (bilden). Väl värt ett besök.

Passa på när du beundrat utsikten att på högsta punkten ta den mest svårtillgängliga kartpunkten i hitta.nu- projektet! Här avslöjas inte bokstaven som finns där.

Hasta till Hässelby!

Frigör dig från datorn och ge dig ut på havet, havet av sippor. Inte sen, utan nu!

Varje vår brukar jag ta cykeln från Ekeby, snedda över kolonilotterna vid gamla observatoriet i Hällby, korsa Librobäcksravinen och passera viadukten under järnvägen och ta Börjevägen västerut för att bakvägen nå den fantastiska platsen: Hässelby hage! Nu står sipporna där med ansiktet mot solen. Det är en mycket charmigare väg än att rusa fram med bil den korta vägen från Uppsala längs Gysingevägen. Cykla några kilometer längs Börjevägen, passera Skäggesta och ta höger in på en grusväg i Åkerby. Passera en gårdsplan men fortsätt längs liten krokig grusväg så når du snart Hässelby gård och en grind som leder in till havet.

Vitsippshavet. Lägg dig ner och njut!