När människan möter ett hinder

Klafs! Klafs! Leden slingrar sig genom vårvinterskogen. Vi har klivit i flera decimeter djup snö - i andra halvan av april i Uppland! Det är klart att det då blir blött på sina ställen. Roslagsleden i storslagen barrskog norr om Åkersberga är platsen för söndagens vandring. Men så här blött! Vattendränkt spång och flera decimeter djup översvämning.

Foto: Anders Östlin

Att vända? Aldrig. Är jag ett sådant unikum som helt resolut då tar av mig kängor och byxor och vadar genom vattenmassorna? Vet inte. Det får andra avgöra. Kanske är det vinterbaden som satt sina spår i mitt målmedvetna psyke. Jag vill utforska, upptäcka, möta utmaningar. Så där lagom i alla fall, så det pirrar av eufori före eller efter. Som det gjorde efter ett vårvintervad på Roslagsleden till exempel! Det där var väl inget!

Efter en knapp kilometer mådde fötterna gott i de torra kängorna, men det var ändå skönt att nå Oppsjön med ett idylliskt torp att vila benen vid. Solig förstutrapp och syrénbersån intill stod och förberedde sig för den kommande prakten om en månad. Här hade de haft det gott, torparna! Det hade vi med. Tystnaden och friden var intensiv och lunchen avnjöts i frånvaro av flygbuller från skyn. Den här platsen missade de två vandrande damerna vi hade mött tidigare men som hade låtit sig avskräckas av mängden vatten att forcera. Annars var det mest motionärer som rörde sig i skogen kring Domarudden en solig vårsöndag i april.

Här hade de det gott, torparna. Vi vandrare också.

Första vitsippan spred sin skönhet. Första sorgmanteln fladdrade. Första riktigt blå backen av blåsippor i solgasset. Vi startade redan före klockan 10 och satsade på en heldag på denna för oss outforskade led. Tolv soliga kilometer blev det, med en fin vandringsguide som inspiration och karthjälp (finns att köpa i handeln). Det var helt enkelt det bästa sättet att njuta av en flygfritt luftrum över Sverige! Tyst skog, fri från mänskligt buller. I ljudmattan inne i stan skulle man ju inte hört någon skillnad. Hur möter alla strandade flygresenärer ett hinder? Hur påverkar hindret dem som människor? Det är klart att de måste vara arga och frustrerade. Men egentligen - har inte ett askmoln från en isländsk vulkan och dess konsekvenser något att lära oss? Att vi människor ödmjukt måste lägga oss när naturens egna krafter ryter till. De som drabbas får ett annorlunda, och kanske oförglömligt äventyr, vem vet.

När människan möter ett hinder, möter hon sig själv.

Och vi var ett äventyr rikare.