I Shere Kahns rike

- Om vi möter en tiger så dra dig sakta bakåt och klättra upp i ett träd.

- Om vi möter en noshörning på öppen gräsmark, så spring bortåt i zick-zack.

- Om vi möter en björn, så måste vi hålla ihop.

Det var på allvar, det guiden sa. Rädslan, eller ska vi kalla det respekt, spred sig i gruppen. Morgondaggen droppade ännu från träden (jag såg inget som gick att klättra upp i ) men snart var värmen rätt tryckande där vi vandrade på led längs smala stigar genom omväxlande tät regnskog och högt elefantgräs. En guide med en enkel stav som enda vapen som ledde vägen. En annan guide längst bak som höll koll. Något om farliga vilda elefanter var det ingen som sa något om. Andra halvan av gruppen hade blivit uppjagade i ett rangligt utkikstorn, hörde vi sen, med en snabelprydd medlem av djungeläldsten Hathis flock nedanför. För oss räckte det med att träffa de tämjda elefanterna dagen därpå:

Show för turisterna, på kommando.

Foto: Britt Abrahmsén

Sista anhalten på vår resa var Chitwans nationalpark i södra Nepal. Vi åkte i enkel farkost över floden i  morgonljuset. Och vandrade sedan till fots under en dag i detta världsarv. Det dröjde inte länge förrän djuren som lever här gav sig till känna. Men de flesta var i form av spår. Man både ville och ville inte möta något med  guidens inledande ord i tankarna. Så det räckte alldeles utmärkt med att först få se tigerspillning på vägen, ja det var inte särskilt färskt heller, men i alla fall. Jag hade gärna Shere Kahn och hans mindre vänliga kompisar på avstånd. Klösmarkeringar på träd hittade vi också. Och där i sanden vid flodbädden såg vi också de imponerande fotavtrycken av hans tass. Med tanke på tigerns hotstatus var det ju formidabelt bara att ha sett spår!

" I was here". /Shere Kahn

Langurer hoppade i träden. Men kung Louie höll sig undan.

- Gå inte som noshörningar!, sa guiden, så skrämmer vi inte bort djuren. Så vi böjde oss och traskade vidare genom den täta vegetationen. Viskade om vi behövde prata med varandra. Och där i en öppning såg vi en flock med rådjur, både spotted deer och barking deer.

Dragon tree med dess vassa spetsar kände vi på. Beundrade Silk cotten tree med dess fascinerande socklar. Fotade de röda stora Red cotton bugs. Om de kittlade dödsskönt i kistan tog vi inte reda på. I stället smakade vi på kinesiska dadlar. Luktade på en släkting till malörten. Fascinerades av Siberian duck, eller Loving bird, och parets starka kärleksband  till varann. Skrattade åt langurernas framfart. Kungsfiskare, svart ibis och örn, art okänd, kunde vi också få in i kikarsiktet.

Och så plötsligt steg stämningen rejält när vi på håll hörde en björn ryta. Det lät nära. Men guiden sa att björn den kan ha varit 500 meter bort. Vi tvivlade. Guideboken sa att björn kunde höras på 100 meters avstånd... Till vår stora lättnad hördes inget knakande i buskarna. Och vi vandrade vidare utan att ha stiftat bekantskap med Baloo. Han var nöjd med livet, utan vår närvaro.

När vi hade svettats i värmen, druckit litervis med vatten, och gått som det kändes flera kilometer i öppet gräslandskap längs en väg började vi bli lite trötta och missmodiga. Då kom belöningen. På betryggande avstånd (för alla utom Hanna, som klättrade upp i ett träd) kunde vi till sist spana in tre noshörningar. Gruppen slog sig ner i gräset med kikare och kameror i högsta hugg.  Jag hade guidens inledande varningar i huvudet, och undrade liksom Hanna varför vi var tvungna att stanna så länge. Nu hade vi ju sett dem. Men djuren stod kvar där borta och betade stilla invid en lerig sjö.

Min kameralins räckte bara till att få fokus på noshörningsskådare.

Innan vi åkte över floden igen tillbaka fick vi se ännu en noshörning som vadade över floden. Så rätt nöjda pustade vi sen ut och svalkade oss med Gurkha-ölen vid solnedgången.

Tre Mowglis förda till människobyn, i säkerhet. Gunvor, Sissel, Håkan.

Foto: Gunvor Lindahl

Efter äventyren i världsarvet Chitwan återvände vi till sist till det nu välbekanta världsarvet Durbar Square i Bhaktapur och vårt Shiva Guest House, "A Home Away from Home" mitt bland turiststråken och nepalesiska försäljare. Tre veckor av otroliga och oförglömliga upplevelser var till ända.

Vår utsikt från kaffebänken på Shiva mot "världen" på Durbar Square...