Vi lämnade det välordnade, välstädade Sverige och landade i det myllrande nepalesiska livet som levdes en dag i taget. Där varje handling handlade om att överleva. Där människors hantverk utfördes direkt på gatan. Där färgerna blixtrade och människorna utförde sitt jobb mitt i kaoset, som vi såg på det. Men de hade ändå plats för ett leende. Ett för varje turist som ödmjukt närmade sig med ett försiktigt Navaste....
Vi klev över smedjor.
Vi beundrade skräddarens färdighet vid symaskinen där han satt i mörkret i sin ateljé.
Och cyklar behöver lagas även i Bkaktapur, där vi inledde vår resa.
Försäljare, försäljare, försäljare. Räcker kunderna till alla som ville sälja?
Hur har de fått tag på färgen till garnen? Och alla tyger! Kvinnor stickar. Kvinnor väver. Och färgerna de bär lyser starkt över hela landet! Mirakulöst tycks inte vägdammet lägga sig på deras kläder. Mitt i röran, mitt bland djuren. Ständigt lika vackra!
Transportmedel: cykel. Som cyklande Uppsalabo får jag en och annan tankeställare...
Och där får någon håret klippt.
I ett hörn står plåtslagaren.
På nästa torg produceras tusentals krukor som torkar i solen.
Skoputsaren strävar på.
Likaså skomakaren i på en annan gatstump.
Och bagaren har kunder.
Och så plötsligt en stor folksamling nere vid floden. En man ligger död. Ett ljus tänds på alla sidor om liket. Änkan gråter högljutt. Vi drar oss diskret undan ceremonin. Hinduerna bränner sina döda.
![]() |
Hur säger man kuckeliku på nepalesiska? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar