Äntligen - till fots i Himalaya!

Och så äntligen! Efter trängseln i gränderna i Bhaktapur och efter över elva timmars vådlig bussfärd på snirkliga vägar med ständigt underhållsbehov längs branterna: äntligen vandring! Våra guider hade nog börjat känna sig stressade när timmarna gick, bussen stretade på, och solens bana över himlen var snart all. När vi hade lastat av allt och letat upp pannlampan och våra åtta unga bärare hade fördelat våra tunga ryggsäckar på sina ryggar, själva bar vi dagsryggsäckar, var det mörkt. Men tillräckligt ljust ändå för att vi skulle se ordentligt när vi gungade över hängbron över floden Kali Gandaki Nadi vid starten i Galeshwar.

Grodorna ackompanjerade ljudligt vår mörka vandring uppför längs branten. Det var kanske tur att det hunnit bli mörkt. För då såg vi inte den brant vi skulle ta oss uppför. Vi såg ju bara ljuskäglan och möjligtvis fotsulorna på den som gick framför oss. Och så möjligtvis en och annan rar himalayisk ört. Jag njöt. Mina ben var pigga och väldigt vandringssugna. Starten gick på 900 meters höjd. Senare skulle nog benen få höjdkänningar! Sista höjdmetrarna före 3300 meter över havet ett antal dagar senare var de tunga som bly! Många steg uppför mot byn vi skulle bo i, Banshkarka, 1526 m ö h underlättades av de otaliga stenlagda trappor som vandringsleder här ofta består av. Vilket slit! Vilken hantverksskicklighet!

När vi ställde oss att vila och hämta andan för att samla ihop gruppen på över 15 personer tittade vi bakåt och njöt av de fantastiska ljusen längs sluttningarna. Hela dalen glimrade i mörkret. Kanske extra mycket just nu efter som vi var mitt i en festival. Tagetesblommor prydde både hus, människor och hundar (!) och små ljuslågor brann överallt vid husen.

Vi fick alla en krans av tagetesblom...

Det var ju detta som jag väntat på och längtat till! Att få vandra på helt ny mark, långt bort från de välbekanta svenska fjällen och få nya perspektiv långt hemifrån. Och då lägga ribban högt: Himalaya skulle det vara! Och här var vi nu. Och ingen kunde vara i tryggare händer än vi. Trots mörket och allt det okända. Mukesh och Ang Dawa var våra trogna guider. Med en sherpa som Ang Dawa i gruppen, med tre topp-bestigningar av världens tak på meritlistan, fanns ingen anledning till oro under denna nio dagars vandring i västra kanten av Annapurna-massivet.

Det var säkert inte meningen att inledningen på äventyret skulle göras med pannlampa, men jag tyckte upplevelsen var helt fantastisk! Vädret var varmt och jag gick i bara kortärmat. Vi skulle senare behöva sätta på oss betydligt fler lager när mörkret föll, ja allt vi hade av varma kläder kom till användning! Efter dryga två timmar nådde vi byn. I dess samlingssal fick vi efterlängtad mat, det blev nog ännu ett mål av den nu välbekanta nepalesiska nationalrätten dalbat, och blev sedan bli fördelade i byn på små rum hos familjer.

Och vilket rum sen! Så ombonat mitt i det enkla! Bara den stora väckarklockan tickade ljudligt. Nej , där prasslade det till visst, och något sprang över täcket! Sen prasslade det i skåpet länge. Vi delade gärna  rum med en mus. Den höjde bara mysfaktorn!

För att morgonen därpå få vakna och se hur det såg ut egentligen! Där var första 8000-meters toppen! I morgonljus. Vi gav presenter till kvinnan och barnen i huset och sen gav vi oss iväg.