Adjö, sir Eddie

Du frös inte ihjäl som vi trodde. Läs mer nedan i förra inlägget.

Ännu en natt var du hos oss, din sista. Dina sista timmar låg du och tryckte under K's säng.

Tunga steg det korta avståndet till veterinären.

Du lätt som en fjäder i kattburen.

Hur fint de hade ordnat det på kliniken!

Ett ljus som brann. Lite blommor. Varma färger i rummet.

Unga veterinären gav dig Sprutan.

Sen var det bara du och jag i det lilla rummet.

Du o jag o mina tårar.

Du låg i mitt knä, jag höll om dig, jag klappade din päls, du blev inte tung. Men slapp.

Vi satt där. Du och jag, Eddie.

En trött och sjuk Eddie

Jag tänkte på allt fint vi haft ihop. Och så tänkte jag på kärleken mellan människa och husdjur. Man ställer liksom inga krav på ett husdjur, i alla fall inte en katt, på det sätt man gör med människor, man bara älskar förbehållslöst. Enklare än de ibland komplicerade mänskliga relationerna. Kärlek mellan människa och husdjur skildras så varmt i den fantastiska filmen från 80-talet, Varats olidliga lätthet: kärleken mellan unga Juliette Binoches rollfigur och deras hund Karenin, och deras smärta när han lider av cancer. (filmen är förresten ytterligare ett exempel på när boken Anna Karenina av Leo Tolstoj har en central roll, fler här).

Kärleken människa/husdjur är också det som Adjö, herr Muffin, handlar om.

Boken fick Augustpriset för bästa barnbok 2002. Det var den värd. Läs den.

Flickan som äger det lilla marsvinet, Herr Muffin, skriver brev till sin älskade vän. I det sista, han orkar knappt läsa, så ont har han, står det bland annat:

"... Jag har också varit vaken hela natten och legat i min säng och tänkt på döden.

Jag har tänkt att antingen får man bara vila

och det är inget man behöver vara rädd för.

Eller så kommer man till en himmel och allt blir bra.

Hoppas du orkar läsa allt det här.

Pappa säger att du kanske gått bort när jag kommer hem från skolan.

Jag älskar dig så väldigt mycket."

Vila i frid, Eddie.

Du blev bara nio år.

Vi saknar dig! Vi saknar dig!

Du sitter vid vattenskålen och dricker.

Flera minuter.

När det gått tio minuter inser jag. Du dricker inte längre. Bara sitter.

Inser med all tydlighet att något är på tok. Alldeles förfärligt på tok.

Som att klappa en tvättbräda. Så har det känts att smeka dig på sista tiden.

Vart tog hullet vägen? Humöret? Buffandet som var din specialhälsning? Kivet med Rex?

Vår lurvige, fyrfota vän: veterinären sa att det var lika bra att om du inte åt att du fick somna in. Det var njurarna.

Inte ville du ha hennes specialkost. Energipastan såg du inte åt. Och vispad grädde, nej, inte ens det lapade du i dig. Ett kattliv utan grädde och kraft att jaga är inget riktigt kattliv!

Så vad kunde en stackars matte göra annat än att hålla med. Men med sorg i hjärtat.

Men så gick du ut. Natten till onsdagen var kall, neråt 10 minus. Har du klarat natten, Eddie? Utan ditt forna hull och din förut friska burriga päls att värma dig med? Eller har du lagt dig i ett undanskymt snår och dragit din sista suck? Vi vet inte. Ovissheteten är svår. Men kanske är en sista suck ute i det fria på något sätt dig mer värdig än en spruta hos veterinären...

Så som vi älskat dig. Sju år har du levt med oss!

Uppkallad som du är efter en maskot till ett band vars två fans finns i familjen. Iron Maiden.

Vi har sovit ihop du o jag. Du har tröstat när det behövts.

Vi har gett dig ovillkorlig kärlek.

Du har fått leva ett gott kattliv. En och annan fågel och en sorkstek har du nog varierat kosten med.

Hur ska vi nu kunna leva utan dig?

Utan att mötas av ditt hälsningsbuff när du väntat på trappan när vi kommit hem?

Utan att gosa och borra in ansiktet i din päls?

Utan att få glädjas och skratta över dina små och stora upptåg och egenheter?

Du har gett oss så mycket!

Du fattas oss, Eddie!

Till sist. Nu får jag plocka fram listan på böcker jag tipsade om i januari, och ta fram boken om tröst: Adjö herr Muffin Av Anna-Carin Tidholm och Ulf Nilsson.

Visa i vårvintertid

Jag fuskar. Än har den inte visat sig för mig i år. Tussilagon...

Men vi väntar tålmodigt.

koltrasten gav startsignalen i förra veckan: vår! eller ska vi kalla det vårvinter till att börja med?

i linden i Skytteanska satt han en tidig förmiddag

Andra små tecken finns runt omkring mig:

marken lite bar under träden

fjokårsgräset frasar i vingen

isiga skidspår

jakt på vacker röd hasselblomma; utan jaktlycka

grönfinksknorr

blåmesmelodi

talgoxeprat

löken i grönsakslådan gror

solen värmer

allt fler fräknar i färg på näsan

snödroppar och vintergäck vid sydväggen

den gamla snön täckt av barr, pinnar och skräp

vintern håller ställningen i ravinen i Kvarnbo: islock

ett härligt ljus

skare i motljus som liknar frasig maräng!

torra vägbanor

cykelbanor med det livsfarliga gruset!

Jag tänkte i höstas när färgerna sprakade som bäst att detta, det är den vackraste årstiden! Men frågan om inte vårvintern är mig än mer kär. Hösten må vara vackrast, men detta nu som vi har och äger: så hett efterlängtat:

Vi klarade det! Vi har överlevt vintern!

Välkomna tillbaka snart alla fåglar och se själva!

Vårsolen strilar ner i ravinen men Hågaån har vinterlocket kvar än...

Förresten, jag gillar ALLA årstider!

På medar i med- och motvind

Par i medar. Under snön gömmer sig isen, ibland med sprickor.

Små glänsande stjärnor dansade framför mina ögon. Var jag skadad? Hade jag fått hjärnskakning? Jag låg stilla på isen och kände efter. Kinden hade fått en lätt iskyss bara. Knät ömmade. Annars var det lugnt. De små stjärnorna var bara de nyfallna snöflingorna som låg framför mig i ett fluffigt, kyligt täcke på den oplogade isen. En glittrande minivärld där på Mälaren.

Skridskoturen på måndagen bjöd på en blandad upplevelse. Efter Vikingarännet förra helgen har kanske ambitionerna sänkts hos de flitiga plogarna, för banan var helt oplogad efter nattens lite glesa, kyliga snöfall. Men vi var ju rätt tidiga å andra sidan, klockan var inte ens tio när vi lämnade badplatsen i Hammarskog. Det var lätt att bli uppvärmd i motvinden. Stavarna kom väl till pass. Men med det tunna snötäcket var is-sprickorna osynliga. Även om vi koncentrerade oss i varje skär, fast det egentligen hade varit härligare att höja blicken och se utsikten, så pladask, så låg man där igen och undrade om kroppen fortfarande var hel.

Solen sprack igenom molnen. Kaffet intogs i lä. Så eventuella skråmor var snart glömda. Isen var vår, helt och hållen, inte en människa i sikte. På morgonen såg vi spår i nysnön av endast en skrinnare före oss. Lite senare på dagen blev spåren tätare. Men kylan tillät inga längre pauser. Snabbt fumlande med nakna fingrar spänna skridskoremmarna för att inte kylan skulle hinna tränga in i händerna! Så iväg igen!

Godis för ögonen längs vägen på Mälaren: Skokloster!

Foto: Håkan Jansson

Slottet i Skokloster glänste i all dess prakt i vintersolen. Vi susade vidare. Banan svängde så motvinden var inte fullt så motig längre. Och att ta sig förbi Skokloster är alltid lite spännande. Vyerna är här fortfarande lite av överraskningar. Allt folk i miljonvillorna som vi passerar - hinner de njuta av det vackra som vi gör idag? För det är något visst med långfärdsskridskoåkning. Lite som den svenska sommaren: så kort! Så det gäller att passa på. Att njuta medan tid är. I morgon kan det var tö, blåst och regn.

I fjärran såg vi snart bilar. Och vi åker under en stor och bred kraftledning som också bryter av alla naturliga strandlinjer. Vägen måste vara den som passerar Erikssund. Då kunde det inte vara långt kvar. Med mina sista krafter och inre mental styrka tog jag de sista skären fram till bänken. Vassen bakom oss vajade lite i vinden men platsen hade tillräcklig lä för att lunchen kunde intas i lugn och ro. Värmande plagg ur ryggsäcken drogs på för att hinna äta upp. För att slippa frysa igen om fingrarna behöll vi skridskorna på.

Så äntligen skulle vi få medvind hemåt. Eller? Hade vinden vänt? I stället för medvinden kom det en snöby som svepte in från sidan. Stavarna användes fortfarande och ett och annat fall blev det även på tillbakavägen. När vi stannade för att pusta ser vi plötsligt en ovanlig syn, vanligare på nordliga breddgrader: ett hundspann! Hur många är hundarna? Vilken ras? De är för långt bort för att se! Det är inte varje dag man ser hundspann i Uppsalatrakten. Och jag erinrar mig turen över fjället för längesedan.

Vi trodde knappt våra ögon: ett hundspann på Mälaren!

Över Ekolns vida fjärd blir det till sist riktigt ljuvligt med vinden bakifrån som ökar hastigheten. Men ännu kan sprickor gömma sig under isen. Inte förrän på upploppet, när vi närmar oss Vreta udd, och vi viker av på sträckan mellan Skarholmen och Hammarskog ser vi till sist isen, den mörka, vackra, svarta, den har plogats!, och vi sträcker ut skären ordentligt i solen helt obehindrade.

Utan rädsla för isens hårdhet och nya blåmärken. Och med friska friluftsrosor på kinderna.

Mer om långfärdsskridskoåkning i Uppsala här.